Imponerande

Ja, det finns inget annat att säga. Det finns inte något adjektiv som passar bättre än just det för att beskriva Strix prestation i spåret igår. Min bästa PT framhåller också att han imponerades, inte bara av Strix, utan även av mig. Han menade att jag för ett år sedan aldrig hade fullföljt (eller ens startat) detta spår. Och han har rätt. Det säger en hel del om hur långt vi har kommit, både Strix och jag.

Spåret låg i en grusgrop, med ett tunt lager av snö ovanpå. Det innebär förstås att spåret blir synligt för mig (och även för Strix), men han har visat vid så många tillfällen tidigare att han INTE går på synen, utan enbart använder nosen. Jag gillar att träna spår i snö av just den anledningen. Vad man dessutom ser i snön är hur det förmodligen alltid upplevs ur hundperspektiv …

Det är inte bara ETT spår …..

Det är inte utan att man blir lite ödmjuk inför vilken kapacitet deras nos besitter. Och det faktum att spår efter människa egentligen borde vara lite mindre intressant de än andra gör ju det hela ännu mer imponerande.

Men det var inte detta som var den stora bedriften den här gången. Spåret var utlagt och vi hade gått en promenad medan vi väntade på att liggtiden skulle bli lagom. När vi går vägen fram mot spåret blir vi omkörda av en bil som svänger av vägen och åker ned i gropen och parkerar. Maken säger då att ”jaha, de står nästan mitt i spåret”. Ut ur bilen går två människor, och de tar dessutom ut en hund. De vet självklart inte om att det ligger ett spår där nere. Jag har ingen koll på hur spåret går, mer än att vi bör passera den parkerade bilen på relativt nära håll. Trots detta och trots att det är både hund och personer där nere beslutar jag mig för att försöka, så jag selar på. Strix har till att börja med fullt fokus på bil, människor och hund, så det tar lite tid i starten. Jag väljer att låta det ta den tid som behövs, och till slut kommer vi igång.

När vi väl är igång så släpper Strix intresse för dem. Nu existerar bara spåret. Medan vi går ser jag i ögonvrån att personerna insett att vi spårar, och att de därmed fångar in sin hund och kopplar den. Vart de sedan tar vägen ser jag inte, för mitt fokus ligger på Strix. Hans fokus ligger fortfarande på spåret. Vi tar oss genom en vinkel och över en liten knäppa. Nu ser jag att vi är på väg rakt emot deras bil. Strix ångar på, helt obekymrad om sin omgivning. I jämnhöjd med bilen, cirka 5 meter ifrån den, plockar Strix upp en apport och kommer tillbaka till mig med den. Jag ser samtidigt att personerna sitter på huk med sin kopplade hund helt passiva bakom sin egen baklucka. Jag blir lite paff att de är så nära (jag trodde att de hade gått bortåt) och vågar därför inte tjoa och kasta med apporten som jag brukar, man vet ju inte om den andra hunden skulle gå igång på det, utan jag belönar lugnt och sansat med godis. Medan Strix får sina godbitar hälsar jag lite försiktigt på personerna. De ler och säger att de förstått att vi hade ett spår där och därför valt att vara stilla. Jag tackar och svarar att, ja vi ska snart fortsätta.
Efter belöningen startar jag Strix igen, och han tittar bara till lite kort på dem innan han fortsätter att arbeta framåt i spåret, som han sedan fortsatte ända till slutet som på räls.

Bilden visar vägen som deras bil åkt ned i gropen på. Fotot är taget ståendes på vägen som vi startade från, lite längre åt höger. Framför nosen på den parkerade bilen syns knäppan som vi kom spårande över. Apporten låg på den här sidan om bilen och de befann sig alldeles bakom bilen. Spåret fortsatte sedan över vägen och ut till vänster i bild.

Jag har fortfarande inte riktigt smält detta. Strix med stora svårigheter att hålla fokus med störningar tätt inpå, och jag med stora svårigheter att lita på att han ska göra just det. Snacka om att vi överträffade oss själva.

Det har varit en mycket bra start på året, som för övrigt började med ett riktigt bra spår tidigare i veckan när vi spårade på frusen vall.


Nu är snart vardagen igång, och gruppträningen i hallen drar igång. Jag ser verkligen fram emot våra kommande träningar med tillförsikt.

Nytt år – Nya möjligheter

Lite märkligt har det förra året varit, minst sagt. Mina föresatser att komma ut på tävlingsplanen gick över förväntan, även om jag gärna skulle ha fått pröva våra vingar lite mera. Dock blev det mesta inställt, vilket är helt okej med tanke på situationen, så det blir snällt till att vänta och hoppas på att läget återgår till det normala under detta år.

I brist på riktiga tävlingar anmälde jag mig till Lidköpings inofficiella online-tävling LISCH GOES ONLINE. Här skulle programmet filmas (vilket var lättare sagt än gjort) och skickas in. Vi skickade INTE in vårt bästa försök (som inte höll måttet eftersom jag lyckades ställa kameran så dumt att vi gick ur bild) utan ett där vi uppfyllde kriterierna. Dock var vi lite trötta då, både Strix och jag, så positionen var betydligt sämre. Trots det lyckades vi komma upp i uppflyttningspoäng, så nu hoppas jag verkligen att vi får försöka ”på riktigt” när restriktionerna släpper.

Ibland måste jag nypa mig i armen. Vi hade så stora bekymmer med det mesta i situationer med störningar (och för all del även utan störningar också) att jag inte trodde att vi någonsin skulle våga försöka. Tänk om jag hade fattat hur besvärligt han hade det innan han till slut blev akut sjuk. Så mycket onödigt kämpande vi sluppit, både han och jag. Men det är ingen idé att fundera så mycket på det. Vi fokuserar på nuet istället.

Nu är det ett nytt år. Bloggen har fått en ny adress. Nya möjligheter ligger framför oss varje dag, och jag ska verkligen försöka leva i nuet och inte fundera så mycket på det som varit eller det som ska bli.

Have Faith in Your Dreams …

… and someday / your rainbow will come shining through …

Äntligen var dagen här. Dagen för vår debut i appellklass spår. Den debuten som jag redan från början, när Strix var valp, hade planerat skulle ske på Lindesbergs höstappell 2015. Man kan lugnt säga att inget blev som planerat …

Först fem år senare var vi så äntligen beredda att göra det. Resan hit har varit lång och minst sagt krokig. Jag har lärt mig så ofantligt mycket på vägen, och tacksamheten jag känner för det är helt enorm, även om det har varit sjukt jobbigt under tiden.

Under de här åren har jag kastats mellan hopp och förtvivlan många gånger. Saker har fungerat, och saker har slutat fungera. Vi har haft problem i träningen, och många gånger har jag känt mig fullständigt misslyckad. Självklart har jag också känt att vi gjort framsteg, men dessa kunde emellanåt, till synes utan egentlig orsak, plötsligt bara vara som bortblåsta.
En stor del av våra bekymmer löstes genom operationen i våras. Hur besvärligt Strix har haft det innan hans kropp signalerade stopp vågar jag inte ens tänka på. Han mår bra nu, och det tjänar ingenting till att fundera på varför vi inte upptäckte det tidigare.

Men den största boven i dramat har hela tiden varit min förskräckliga prestationsångest. Den har legat över mig, och därigenom även över Strix, som en tung blöt och illaluktande yllefilt. Jag har insett det och jobbat med mig själv, envist och målmedvetet. Inför tävlingen hade jag endast ETT mål. Jag skulle hjälpa Strix genom dagen så att vi kunde genomföra tävlingen utan att fula ut oss. Det skulle ske genom att ge honom det han behövde, utan att bry mig det minsta lilla om vilka eventuella poäng vi skulle få.

Jag är stolt att säga att jag sov förhållandevis bra natten innan. Spåret blev svårare än nödvändigt för vår del, då flera ekipage transporterades till sina spår samtidigt. Alla hjälptes åt fint att hålla avstånd, men visst blev det lite annorlunda. Strix hade därför lite svårt att komma igång, och missade även första pinnen. Därefter var han sig lik, och spårade kanonbra. Efter en lång väntan var det sedan dags för budföringen, och nu fick vi kvitto på att vi tränat rätt och Strix levererade en tiopoängare. När det sedan var dags för lydnaden så hade jag i ärlighetens namn lite fjärilar i magen, men det var fullt hanterbart. Strix blev dessvärre lite orolig och skällde medan vi ställde upp för linförigheten. Jag hörde domaren säga ”oljud” som första kommentar, och då hade vi inte ens börjat …

Jag drog ett djupt andetag, motade bort prestationsångesten, släppte ned axlarna och hörde kamratens ord från ett peppande sms för mitt inre: ”Andas och lita på Strix”. Jag kommenderade ”fot” och började gå. Strix tystnade på en gång och gick med. Han följde så fint att jag valde att bekräfta det med muntligt beröm. Det kostar poäng, men idag var poängen helt oväsentlig. Positionen var inte den bästa, men glädjen och viljan hos oss båda var påtaglig. Efter avslutande halten tappade jag lite fokus, och Strix skällde igen. Jag tvingade mig tillbaka i rätt mood, och så var det dags för framförgående. Här hade jag inte räknat med poäng alls, eftersom det inte är riktigt befäst, men han gick ut fint, om än något snett. Jag berömde igen under momentet.
Nu skulle vi koppla loss, och jag kände ingen oro alls. Läggandet, inkallningen och hoppet var kvar, och nu började jag njuta av att vara på planen. Det är så länge sedan jag gjorde det på en tävling, så det minns jag inte. Efter hoppet, när vi är klara och går av planen så känner jag hur jag fullkomligt strålar av lycka. Jag tror inte att någon som var där missade hur duktig jag tyckte att Strix var. Lyckan var fullkomlig, och när vi belönade oss med lek efteråt så brast det för mig totalt. För att citera Per Gessle: ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”. Tårarna rann och jag skrattade om vartannat. Det var bara Strix och jag, där och då. Inget annat spelade någon som helst roll. Detta var mer värt än alla priser jag någonsin vunnit tidigare.

När tävlingsdagen var över hade vi lyckats komma på andra plats, och var endast 13,5p ifrån en uppflyttning, trots att jag avstod platsliggningen. Det var inte viktigt, men förstås roligt. Det var mer än jag någonsin vågat hoppas på, och jag är så otroligt stolt över både Strix och mig själv. Jag gav aldrig upp min dröm att tävla bruks tillsammans med min älskade hund, trots alla motgångar. Vilken seger, och nu när vi vet att vi kan ska vi fortsätta.

No matter how your heart is grieving/ if you keep on believing / the dream that you wish will come true

Reach for the stars …

… Climb every mountain higher / Reach for the stars / Follow your heart’s desire …

Nu är det dags att sätta upp nya mål. Alla bitar börjar falla på plats och känslan är enorm. Visst har vi mycket i bagaget och ingenting kommer att komma av sig självt. Men att se hur mycket mer harmonisk Strix sakta börjar bli är en lättnad som känns. I hela kroppen.

När vi tränar så klarar han numera av att koncentrera sig på det vi håller på med (inte alltid, förstås, men iallafall nästan alltid) och han verkar förstå vad jag menar när det inte blir rätt från början. Tillfällena när det blir rejält fel kommer mera sällan, och han har bara flippat ur en enda gång sedan operationen. Och att han då direkt hittar tillbaka till fokus igen är smått ofattbart för mig, och jag är innerligt tacksam.

Jag är så tacksam att allt gick så bra som det gjorde, och att Strix verkar må så otroligt mycket bättre. Jag vågar knappt tänka på hur besvärligt han måste ha haft det innan.

Han har en månad kvar på sin karens från behandlingen med Ypozane. Då tävlingsutbudet inte är alltför stort pga Corona, och med högt tryck på anmälningarna, så vi får väl se om vi över huvud taget kommer till start i år. Hur som helst är jag taggad som tusan, och hoppas att vi får chansen att komma ut på banan. Jag ser fram emot det. När det än blir dags ska vi göra det med enda målsättningen att ha roligt och fungera tillsammans i tävlingsmiljö. Bara det och ingenting annat. Poäng och bedömning saknar betydelse helt och hållet.

Ja, ni som känner mig förstår ju vilken mental resa jag har gjort. Fokus på vad som är viktigt har skiftat helt, och jag har äntligen lyckats släppa prestationsångesten som hela tiden suttit på axeln och skrikit glåpord till mig under så många år. Allt känns plötsligt möjligt.

Don’t believe in all that you’ve been told / The sky’s the limit you can reach your goal / No-one knows just what the future holds / There ain’t nothing you can’t be / There’s a whole world at your feet 

Suddenly …

Suddenly it happens and the dream comes true / Wonderfully, beautifully it happens and your world is new / Magically, you’re holding the golden prize

Känslan när allt vi tragglat med under så lång tid äntligen börjar fungera. När vi plötsligt uppträder som ett sammansvetsat team, som – åtminstone oftast – klarar av att välja bort störningar, och som orkar hålla fokus. Det känns så overkligt. Och samtidigt så rätt. Alla bitar faller på plats. Jag kan knappast tro det, men numera fungerar det mesta. Strix sorterar rätt och väljer bort störningar. Plötsligt är kampen över.

Ja, det är väl lite väl optimistiskt att tro att allt bara ska gå som en dans från och med nu, men skillnaden är påtaglig. Känslan av att vi nu strävar mot samma mål är stor. Och det är inte bara jag som upplever det. Mina träningskamrater ser det också.

Vi har under semestern tränat tillsammans med flera olika kamrater som alla har sett hur vi kämpat genom åren, och de ser en enorm skillnad. En av dem uttryckte till och med att hon fick gåshud när hon såg oss på appellplanen. Det värmer, och bevisar också för mig att det inte bara är som jag inbillar mig. Min kära make och PT ger oss också bara lovord. Han lägger upp pass åt oss, gör sitt bästa för att utmana, och berömmer oss båda när vi lyckas. Och lyckas, det gör vi faktiskt för det mesta.

Och när Strix och jag åker ner på träningskvällarna på klubben så kan vi numera jobba utan koppel, och vi fixar oväntade störningar mycket bra. Jag är noga med att inte fresta på för mycket, men visst händer det att vi tappar oss ibland. Den stora skillnaden mot förut är att nu kan vi samla ihop oss, släppa misstaget och jobba vidare.

Stackars Strix måste ha haft ofattbart besvärligt med sitt bråck, eftersom skillnaden är så stor. Sedan påverkar ju min inställning enormt mycket också, och för varje dag växer vårt förtroende för varandra i svåra situationer, och det innebär att vi tar stora kliv framåt. Ibland måste jag nypa mig i armen för att inse att jag inte drömmer.

But secretly you just can’t believe it’s true / When wonderfully, beautifully
/ Suddenly it happens to you

A Whole New World …

… A new fantastic point of view / No one to tell us ”No” / Or where to go / Or say we’re only dreaming …


Så mycket har hänt sedan jag skrev sist. Vi har kastats mellan hopp och förtvivlan, och det var plötsligt så mycket som stod på spel. Från till synes ingenstans blev Strix akut sjuk. Skyhög feber och helt apatisk. Proverna visade en snabbsänka på 256 (!) men i övrigt hittade de ingenting. Hem med en antibiotikakur och han blev först bättre. Men en dryg vecka senare var han helt förstoppad, och det var bara att åka in igen. Nu blev det ultraljudsundersökning och det visade sig att prostatan var rejält förstorad och att han även hade dubbelsidigt perinealbråck. Han blev uppsatt på väntelista för operation och kastration, men med tanke på situationen med coronaviruset skulle vi förbereda oss på att det kunde ta tid. Jobbigt läge, eftersom han hade rejält svårt med avföringen.

Men det gick lyckligtvis fortare än vi kunnat ana. 16 april opererades han, och dagen efter fick vi hem en tapper och stukad gosse. Han var rejält svullen, hade ont och var vinglig samt lite inkontinent efter epiduralen. Men hungrig var han, och glad att vara hemma, även om han hade det jobbigt. Vi hade förberett här hemma med att montera isär sängen, så att Strix och jag kunde sova på golvet, och vi hade plockat bort allt löst samt satt upp grindar för att begränsa ytan han kunde vara på. Han var inte direkt överförtjust i att ha tratt, men accepterade det utan några större problem (mer än att han välte omkull det mesta av det som fanns kvar att välta). Vi pusslade med semesterdagar, och turades om med att vara hemma hos honom under hela konvalescensen. Korta rastningsrundor, regelbundna små matportioner och mycket vila stod på schemat. Såren skulle läkas och magen skulle sättas igång.

Allt gick över förväntan. Tacksamheten för allt som har gått bra under tiden känner inga gränser. Vädret var svalt, men soligt, så det var lätt att hålla både Strix och golven rena. Vi hann få operationen innan man ställde in alla planerade djuroperationer pga Corona. Läkningen har gått fantastiskt fint. Mindre än tre månader efter första akutbesöket på Strömsholm är han nu fullt återställd (eller iaf nästan, det fattas kanske lite konditionsträning fortfarande) bortsett från frisyren som skvallrar om att något har hänt.

Nyss hemkommen. Svullen och öm

Tiden mellan dessa bilder har innehållit mycket, både positiva och negativa upplevelser. Lättnaden när det visade sig att han inte hade några problem med magen. Foderbyte, eftersom färskfoder och antibiotika inte riktigt går hand i hand, och så en förmodad allergisk reaktion på nya fodret. Problem med svansroten (om det var nerver som kom i kläm eller om det retade från stygnen vet vi inte). Lyckan över första korta spåret. Oron när han lyckades komma lös och jagade efter en katt i full fart (när stygnen fortfarande satt kvar och han INTE skulle få springa). Listan kan göras lång.

Samtidigt som vi är mitt uppe i allt detta rasar coronapandemin över världen. Det är sannerligen en märklig tid, och vi är så lyckligt lottade att vi inte har någon av våra närmaste som blivit illa drabbad. Vår lilla värld här hemma har ju liksom stått stilla, men genom våra respektive jobb så påminns vi hela tiden om smittans framfart. Vi gör vad vi kan för att bidra; vi låter bli att resa, vi håller oss lugna och vi tvättar händerna. Man påminns igen om vad som är viktigt här i livet.

Det känns verkligen som att både Strix och vi fått en andra chans. Jag har fått mig en rejäl tankeställare. Det enda som egentligen betyder något är att Strix är kvar hos oss och att han mår bra. Han har dessutom blivit betydligt mer harmonisk. Om det beror på att han nu är kastrerad, eller att han inte längre har ont, eller (kanske det mest troliga) en kombination av detta vet jag inte, men det är inte heller viktigt. Det viktiga är att han mår bättre och bättre för varje dag som går.

Nu börjar vår nya resa, i en helt ny värld. Nu vet jag att Strix mår så mycket bättre, att han orkar välja bort störningar på ett sätt som han inte klarat tidigare, och att vi nu kan sätta igång vår träning på allvar igen. Men vi gör det försiktigt. Den här gången ska vi bara njuta av tiden tillsammans och fokusera på glädjen och våra möjligheter. Massor med belöning, fokus på en sak i taget och hela tiden på hans villkor. Hans inställning är (som alltid) enorm; han hänger glatt med på allt jag hittar på, men nu utan att tappa fattningen som tidigare. Min uppgift blir nu att inte rusa på för snabbt, utan verkligen befästa grunderna på nytt och hitta en ny trygghet i träningssituationen. Det känns som en saga. Tänk att jag får vara med om det här.

… now, when did / You last let your heart decide? / I can open your eyes / Take you wonder by wonder / Over, sideways and under / On a magic carpet ride

What would you think if I sang out of tune?

Would you stand up and walk out on me?

Mina vänner tillhör lyckligtvis inte den kategorin av människor som lämnar någon i sticket när det tar emot. Tvärtom. Flera av er, och ni vet nog själva vilka ni är, har troget stannat kvar och trott på Strix och mig. Även när jag emellanåt faktiskt tvivlade själv.

I helgen har Strix och jag varit hos den som kanske fått höra allra mest om mina funderingar, och som tålmodigt stöttat mig och hela tiden kommit med kloka iakttagelser. Som ärligt och outtröttligt har kommit med de råd och tankar som jag behövt höra, även om det mellan varven varit iakttagelser som inte varit helt bekvämt att ta till sig. Hon har framför allt sett min roll i det hela, hur jag både hjälpt och stjälpt Strix, och vågat vara rak nog att förmedla sina tankar till mig. Men det är ju så en riktig vän gör; stöttar och uppmuntrar där det behövs utan att backa undan när det tar emot. Varmt tack för det ❤️

Hur som helst. Vi hade planerat att träna både lydnad och spår, men stormvindar utöver det vanliga gjorde att vi höll oss ifrån skogen. Således tillbringade vi tre dagar (förutom fika, promenader, god mat och massa skitprat om ditt och datt) på brukshundklubben, och under dessa tre dagar har vi lyckats hålla oss i vår bubbla utan ”livlinan” på hela tiden. Det har rört sig lite hundar och förare runt planen, men Strix har VERKLIGEN fokuserat rätt. Hela tiden.

Som riktiga gräddklickar på moset kan jag nämna att

  • vi har kört en budföring fullt tävlingslikt, med domare och tävlingsledare, för allra första gången, vilket vi klarade galant.
  • vi provade 65cm högt hinder för första gången på länge. Jag vill inte slita på hans leder, så oftast kör vi betydligt lägre höjd. Dock måste jag ju kolla att det fungerar, och det gjorde det. Han verkar vara klok nog att hoppa det som behövs, varken mer eller mindre.
  • vi har blivit inropade på planen och blivit kommenderade. Inte heller det bjöd på större svårigheter. Strix har inte fattat att man kan gå på tävlingsledarens kommandon, och så tänkte jag att det skulle förbli.
  • vi har bibehållit fokus – UTAN KOPPEL – trots att en katt förirrat sig in på appellplanen, vilket en annan hund uppmärksammade och tog på sitt ansvar att rätta till … (tilläggas bör att Strix faktiskt var medveten om missen)
  • vi har gått in på planen när det var en (för oss) helt främmande hund som nyss tränat klart och befann sig vid ingången tillsammans med sin förare och fick belöning, mys och godis. Och vi lyckades gå in i vår bubbla och börja jobba.

Det känns så fantastiskt att vi tar stora kliv framåt hela tiden. Kamraten påminde mig också om att jag förra gången inte vågade koppla loss. Jag är fortfarande inte helt bekväm med det, och kommer kanske aldrig att bli det fullt ut, men vilken enorm förändring vi har genomgått sedan dess.

Jag är så otroligt tacksam för all hjälp jag fick denna helg. Inte bara av kamraten, utan även hennes klubbkompisar. Jag känner att en stor del av mig saknar tiden när vi var ett gäng som tränade genuin bruksträning och jag måste verkligen försöka ta tag i det igen. På vår klubb har vi inte mycket bruksverksamhet. Men jag har helt suveräna träningskamrater hemma, och jag har absolut inget annat än gott att säga om dem, de är helt fantastiska. Jag är så lyckligt lottad. Utan vänner och träningskamrater är man ingen. Det är de som gör att man kommer framåt. Tack allihop!!!

Oh, I get by with a little help from my friends / Mm, get high with a little help from my friends /Oh, I’m gonna try with a little help from my friends

Like a small boat / On the ocean …

Sending big waves / into motion …

Tillbaka på helgkurs i Hackvad med bästa gänget. Några nya ansikten fanns där, alla lika trevliga. Det var här som jag i höstas fick hjälp att ta fram en handlingsplan när det går överstyr för oss. Sedan dess har han bara flippat ur ett fåtal gånger, och varje gång har jag kunnat se det som ett bra tillfälle att visa honom konsekvenserna av det i stället för att, som tidigare, bara känna ett stort misslyckande.

Nu var det dags för en ny helg. Känslan inför helgen var inte helt på topp. De sista två veckorna har jag inte haft någon större motivation att träna. Det har känts motigt. Det finns ingen speciell anledning till det, utan ibland känns det bara så.

Men i fredags var det dags för gruppträning i hallen igen. Terminsstart. Vi var inte så många, men det sätt Strix jobbade på och aktivt valde bort störningarna till förmån för vårt samarbete var stort. Vi var inte kvar så länge. Dels ville jag sluta när det gick som bäst, dels var det alla hjärtans dag och vi skulle äta gott. Bästa dagen och kvällen.

Jag vaknade med halsont på lördagen, men inte värre än att jag kunde åka iväg. Så trevligt att träffas igen. Nu körde vi störningsträningen och Strix jobbade fantastiskt bra. Vi jobbade också fram en bra start till vårt HtM program. Ett urflipp fick vi, men det känns ändå bra med tanke på hur det blev efteråt. Trötta var vi när vi landade hemma. Jag somnade i soffan.
På söndagen kom det fler ekipage och nu skulle vi tävlingsträna. Jag fick först göra min start när det bara var gruppen. Det får finnas gränser för bad man vågar. Ett flipp, men sedan helt superbt. Wow, säger jag.

Och sedan chockade jag mig själv och bad om att få göra en start när alla var på plats. Planen här var att gå in, ställa upp, starta musiken och gå de första 15 sekunderna och sedan belöna. Vi går in. Lösa! Utan koppel! Han är med! Vi ställer upp och jag kommenderar ligg. Strix nosar vilt i mattan. Jag behåller lugnet och påkallar uppmärksamhet. Jag får den. Glädjen är enorm. Musiken startar. Vi kör. Det blir inte exakt tajmat, men Strix har fullt fokus och går glatt med.
Hela kroppen, hjärtat och huvudet formligen skriker efter att jag ska fortsätta utmana. Det går ju så bra. Men jag väljer att hålla mig till planen och bryter när jag ska och belönar. Strix är överlycklig över att få lyckas fullt ut, och jag är så stolt över honom.

Jag är också otroligt stolt över mig själv som orkade fullfölja planen. Nu har jag gjort en jättestor insättning på förtroendekontot. Hade jag fortsatt så hade det troligtvis blivit ett stort uttag från kontot istället. Detta blev en investering som heter duga.

And I don’t really care if nobody else believes / ’Cause I’ve still got a lot of fight left in me […] I might only have one match / But I can make an explosion

Maybe It’s Time…

… to let the old ways die / It takes a lot to change a man / Hell, it takes a lot to try …

Nytt år och nya tankar. Jag är inte mycket för det där med nyårslöften, men under resan som Strix och jag har haft (och fortfarande har) så har jag ändrat en hel del i mitt förhållningssätt. Och nu har jag kommit till den punkten då det är dags att våga satsa fullt ut på förändring.

20-talet ska få ge plats åt mitt nya jag. Jag som INTE tänker låta energitjuvar få förstöra min sinnesro, och som INTE tänker stressa upp mig över saker som jag ändå inte kan påverka. Jag som INTE tänker slå knut på mig själv för att lösa problem åt andra, utan faktiskt tänker prioritera min egen hälsa och mitt eget välmående allra först. Om jag inte tar hand om mig själv så kan jag ju inte finnas till hands för någon annan heller. Jag tänker absolut inte bli odrägligt egotrippad, inte på något sätt, men jag tänker se till att jag har kraft och energi nog att leva här och nu. Livet går inte i repris.

20-talet ska också få ge plats åt Strix och mitt nya vi. Vi som ska fortsätta att jobba på precis som tidigare, men som nu ska spänna bågen och satsa. Vi som INTE ska vara rädda att misslyckas, vi ska INTE pressas av några egna orimligt ställda krav, utan istället jobba tillsammans och ha roligt medan vi försöker göra så gott vi kan. Vi ska göra vårt bästa – varken mer eller mindre – och alltid vara stolta över att vi vågar. Nu är det dags. Nu ska det äntligen bli av. Nu (ja, inte direkt, men under året) ska vi ut på appellplanen och pröva våra vingar. På riktigt! Äntligen!

Träningen har ju pågått hela tiden, men nu börjar jag göra den alltmer tävlingslik. Idag gick vi ett regelrätt appellspår. Jag släppte ut nästan hela linan (usch, så långt bakom det blir när man måste ge tio meter) och det påverkade inte Strix ett dugg. ? Han spårade lika säkert som vanligt; plockade första apporten, satte vinkeln perfekt och plockade även andra apporten fint. Efter lek och belöning där upptäckte han att husse (som lagt spåret) inte var med bakom som han brukar. Han befann sig istället kvar på stigen (för att agera domare). Det här har vi inte tränat på, och det märktes. Om det var för att det var husse, eller om det bara var någon i största allmänhet, vet jag förstås inte, men Strix kom av sig helt. ? ??Mycket nyttig erfarenhet, och nu vet jag vad jag har att träna på framöver.

Budföring har vi också lagt mycket tid på, och med husse funkar det nu kanonbra oavsett sträckans längd och val av plats. De fåtal skick jag kunnat göra på andra förare har också gått överlag bra. Nu är det dags att träna detta mer intensivt.

Lydnadsmässigt har vi rätt bra koll på vad vi behöver. Störningsträning, tävlingsledare och så lite slipande på positionsarbetet. Inget av dessa kriterier får dock innebära något som helst inkräktande på glädjen. Vi jobbar på.

Nu har jag satt målet. Vi ska ut på tävlingsbanorna. Oavsett hur det går så är det bara känslan och glädjen som är viktiga. Visst är det självklart roligt om det går bra, men den där otroligt efterhängsna prestationsångesten, den stuvar jag undan längst in i garderoben, låser dörren och kastar bort nyckeln ?. Det får vara nog nu. Det har tagit tid att komma hit, och det har kostat oändligt mycket mer än jag någonsin trodde var möjligt. Till alla som stöttat mig, hjälpt mig och trott på mig: TACK ❤️.

It takes lot to change your plans / Hella drain to change your mind / Maybe it’s time to let the old ways die

There Can Be Miracles …

… When you believe / Though hope is frail/ It’s hard to kill …

Ja. Tror man på något tillräckligt mycket så kan det faktiskt ske mirakel. Och jag har hela tiden trott på Strix. Hela tiden jobbat på med våra utmaningar. Hela tiden greppat efter smala halmstrån. Hela tiden hoppats på att kunna bryta igenom den till synes hopplösa onda cirkeln vi hamnat i. Hela tiden vetat att Strix egentligen vill. Och kan. Hela tiden trott på oss, och att vi ska kunna hitta fram till harmoni och glädje även när det är svåra förutsättningar. Hela tiden i motvind. Och tiden har varit lång.

Men nu är vi snart där!!!

Jag citerar Gunde Svan ? ”ingenting är omöjligt”

Känslan vid de senaste träningarna har varit påtaglig. Vi HAR verkligen gjort ett genombrott. Vi vågar. Vi kan. Strix levererar gång på gång, och tilliten växer med stormsteg. Vi skyndar långsamt, men vi går stadigt framåt.

Utan bra träningskamrater kommer man inte långt, och jag vill här och nu tacka min allra bästa PT och alla mina underbara träningskamrater, ni är alla superviktiga. Ingen nämnd och ingen glömd. Det spelar ingen roll om vi ses ofta eller sällan, ni är lika viktiga i alla fall. Ni är GULD värda. Tack!

Hoppet övergav mig inte, och jag tror numera på oss ännu mer. Börjar till och med känna mig säker på att det ska gå vägen fullt ut. Vi har fortfarande lång väg kvar, men nu börjar det äntligen kännas som att vi jobbar i medvind.

Who knows what miracles / You can achieve / When you believe somehow you will / You will when you believe