Have Faith in Your Dreams …

… and someday / your rainbow will come shining through …

Äntligen var dagen här. Dagen för vår debut i appellklass spår. Den debuten som jag redan från början, när Strix var valp, hade planerat skulle ske på Lindesbergs höstappell 2015. Man kan lugnt säga att inget blev som planerat …

Först fem år senare var vi så äntligen beredda att göra det. Resan hit har varit lång och minst sagt krokig. Jag har lärt mig så ofantligt mycket på vägen, och tacksamheten jag känner för det är helt enorm, även om det har varit sjukt jobbigt under tiden.

Under de här åren har jag kastats mellan hopp och förtvivlan många gånger. Saker har fungerat, och saker har slutat fungera. Vi har haft problem i träningen, och många gånger har jag känt mig fullständigt misslyckad. Självklart har jag också känt att vi gjort framsteg, men dessa kunde emellanåt, till synes utan egentlig orsak, plötsligt bara vara som bortblåsta.
En stor del av våra bekymmer löstes genom operationen i våras. Hur besvärligt Strix har haft det innan hans kropp signalerade stopp vågar jag inte ens tänka på. Han mår bra nu, och det tjänar ingenting till att fundera på varför vi inte upptäckte det tidigare.

Men den största boven i dramat har hela tiden varit min förskräckliga prestationsångest. Den har legat över mig, och därigenom även över Strix, som en tung blöt och illaluktande yllefilt. Jag har insett det och jobbat med mig själv, envist och målmedvetet. Inför tävlingen hade jag endast ETT mål. Jag skulle hjälpa Strix genom dagen så att vi kunde genomföra tävlingen utan att fula ut oss. Det skulle ske genom att ge honom det han behövde, utan att bry mig det minsta lilla om vilka eventuella poäng vi skulle få.

Jag är stolt att säga att jag sov förhållandevis bra natten innan. Spåret blev svårare än nödvändigt för vår del, då flera ekipage transporterades till sina spår samtidigt. Alla hjälptes åt fint att hålla avstånd, men visst blev det lite annorlunda. Strix hade därför lite svårt att komma igång, och missade även första pinnen. Därefter var han sig lik, och spårade kanonbra. Efter en lång väntan var det sedan dags för budföringen, och nu fick vi kvitto på att vi tränat rätt och Strix levererade en tiopoängare. När det sedan var dags för lydnaden så hade jag i ärlighetens namn lite fjärilar i magen, men det var fullt hanterbart. Strix blev dessvärre lite orolig och skällde medan vi ställde upp för linförigheten. Jag hörde domaren säga ”oljud” som första kommentar, och då hade vi inte ens börjat …

Jag drog ett djupt andetag, motade bort prestationsångesten, släppte ned axlarna och hörde kamratens ord från ett peppande sms för mitt inre: ”Andas och lita på Strix”. Jag kommenderade ”fot” och började gå. Strix tystnade på en gång och gick med. Han följde så fint att jag valde att bekräfta det med muntligt beröm. Det kostar poäng, men idag var poängen helt oväsentlig. Positionen var inte den bästa, men glädjen och viljan hos oss båda var påtaglig. Efter avslutande halten tappade jag lite fokus, och Strix skällde igen. Jag tvingade mig tillbaka i rätt mood, och så var det dags för framförgående. Här hade jag inte räknat med poäng alls, eftersom det inte är riktigt befäst, men han gick ut fint, om än något snett. Jag berömde igen under momentet.
Nu skulle vi koppla loss, och jag kände ingen oro alls. Läggandet, inkallningen och hoppet var kvar, och nu började jag njuta av att vara på planen. Det är så länge sedan jag gjorde det på en tävling, så det minns jag inte. Efter hoppet, när vi är klara och går av planen så känner jag hur jag fullkomligt strålar av lycka. Jag tror inte att någon som var där missade hur duktig jag tyckte att Strix var. Lyckan var fullkomlig, och när vi belönade oss med lek efteråt så brast det för mig totalt. För att citera Per Gessle: ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”. Tårarna rann och jag skrattade om vartannat. Det var bara Strix och jag, där och då. Inget annat spelade någon som helst roll. Detta var mer värt än alla priser jag någonsin vunnit tidigare.

När tävlingsdagen var över hade vi lyckats komma på andra plats, och var endast 13,5p ifrån en uppflyttning, trots att jag avstod platsliggningen. Det var inte viktigt, men förstås roligt. Det var mer än jag någonsin vågat hoppas på, och jag är så otroligt stolt över både Strix och mig själv. Jag gav aldrig upp min dröm att tävla bruks tillsammans med min älskade hund, trots alla motgångar. Vilken seger, och nu när vi vet att vi kan ska vi fortsätta.

No matter how your heart is grieving/ if you keep on believing / the dream that you wish will come true

4 reaktioner till “Have Faith in Your Dreams …”

    1. Tack. Du är delaktig i allra högsta grad. Tack för att du trott på oss hela tiden och alltid kommit med kloka råd och tankar. ❤️

  1. Såååå fantastiska ni två, tänk vilket otroligt tålamod ni har med varandra, båda två. Ett riktigt dreamteam tillsammans!!!
    Känner så starkt med din känsla efteråt, förstår den så väl o gläds så enormt med dig ? hade själv en liknande känsla på min första HtM tävling med Eddie, inte alls en uppflytt men vi klarade något som jag typ ”aldrig trodde skulle gå” och som jag grät glädjetårar o som vi kalasade på korv tillsammans i en mörk trappuppgång i någon konstig inomhuslokal.
    Grattis igen bästa ni ?

    1. Tack för fina ord om oss. ❤️
      Och tack för alla värmande peppsamtal vi haft. De betyder massor för mig. Utan bra träningskamrater är man ingen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.