… Climb every mountain higher / Reach for the stars / Follow your heart’s desire …
Nu är det dags att sätta upp nya mål. Alla bitar börjar falla på plats och känslan är enorm. Visst har vi mycket i bagaget och ingenting kommer att komma av sig självt. Men att se hur mycket mer harmonisk Strix sakta börjar bli är en lättnad som känns. I hela kroppen.
När vi tränar så klarar han numera av att koncentrera sig på det vi håller på med (inte alltid, förstås, men iallafall nästan alltid) och han verkar förstå vad jag menar när det inte blir rätt från början. Tillfällena när det blir rejält fel kommer mera sällan, och han har bara flippat ur en enda gång sedan operationen. Och att han då direkt hittar tillbaka till fokus igen är smått ofattbart för mig, och jag är innerligt tacksam.
Jag är så tacksam att allt gick så bra som det gjorde, och att Strix verkar må så otroligt mycket bättre. Jag vågar knappt tänka på hur besvärligt han måste ha haft det innan.
Han har en månad kvar på sin karens från behandlingen med Ypozane. Då tävlingsutbudet inte är alltför stort pga Corona, och med högt tryck på anmälningarna, så vi får väl se om vi över huvud taget kommer till start i år. Hur som helst är jag taggad som tusan, och hoppas att vi får chansen att komma ut på banan. Jag ser fram emot det. När det än blir dags ska vi göra det med enda målsättningen att ha roligt och fungera tillsammans i tävlingsmiljö. Bara det och ingenting annat. Poäng och bedömning saknar betydelse helt och hållet.
Ja, ni som känner mig förstår ju vilken mental resa jag har gjort. Fokus på vad som är viktigt har skiftat helt, och jag har äntligen lyckats släppa prestationsångesten som hela tiden suttit på axeln och skrikit glåpord till mig under så många år. Allt känns plötsligt möjligt.
Don’t believe in all that you’ve been told / The sky’s the limit you can reach your goal / No-one knows just what the future holds / There ain’t nothing you can’t be / There’s a whole world at your feet