I Won’t Give Up

No I won’t give in / ’til I reach the end / and then I’ll start again

Jag visste ju att det skulle komma ett bakslag. Att det inte var värre än det var förvånar (och gläder) mig, men jag tar det ändå för vad det var – ett bevis på att jag stegrat kraven lite för fort. Och glädjen över att jag kunde läsa orsaken, bryta det och få tillbaka honom i fokus så totalt överskuggar oron över att det faktiskt inträffade.

Det står nu utom allt tvivel klart att vi ännu inte är klara för den lite friare varianten som freestyle/HtM innebär. Visst, det är väl inte friare än man gör det, men jag är inte lika tydlig och jag litar inte lika mycket på honom här som i lydnad/rally. Och det visar sig. Här behöver vi jobba mer.

När jag väl insett det så var beslutet att stryka oss från helgens tävling lätt att ta. Även om jag tänkt diska oss så kändes det inte rättvist mot Strix att åka dit. Tryggheten är värt ALLT just nu, och jag är så nöjd med att jag lyssnade på magkänslan, tolkade Strix signaler rätt och faktiskt bromsade upp framfarten.

Men. Jag ger ju aldrig upp, byter bara angreppsvinkel. Nu är det tävlingsträning i rally närmast på agendan. Parallellt med det tränar vi på med lydnadsmomenten och med HtM. Planen med HtM är att göra det lika tydligt som lydnadsklassen. Ett steg i taget, sakta men säkert.

Vi kämpar på. Vi ger inte upp. Vi må gå på pumpen lite då och då, men vi fortsätter envist att försöka.

No I won’t leave / I wanna try everything / I wanna try even though I could fail

The Stairway

Until you put / Your foot / Upon the stairway / You’ll never know / What the stairway is / Or where it may go

En lång tid nu har vi fokuserat på glädje och trygghet. Inte minst jag själv har sett detta som en ENORM utmaning, men igår fick jag alla kvitton jag någonsin behövt på att vi är på rätt väg. Vi har gått upp några trappsteg och det känns verkligen som att vi valde rätt väg att gå.

Dubbla starter i rallylydnadens nybörjarklass stod på schemat. Visst, vi har redan vår titel så det är ju rent resultatmässigt helt onödigt, men nu finns det ju en helt annan anledning till varför vi anmält oss. För dagen hade vi inga resultatmål, endast uppgiftsmål.

Det är alltid gott om hundar och människor på rallytävlingar, så miljön var som alltid jobbig för oss. Nu hade jag bestämt att verkligen ha 100% på Strix hela tiden när han var ute ur bilen. Däremellan hade jag planerat vilopauser för oss båda. Tredje gången han kom ut ur bilen var det dags för vår första start. Vi värmde med fullt fokus och höll oss i vår bubbla.

När vi ropades in på första banan valsade jag iväg lite mentalt, men Strix höll ihop oväntat bra trots det. Lite ofokuserat blev det ändå, men inte alls farligt (och det kan jag tacka Strix för) och vid skylt 3 samlade jag ihop mig. Efter den skylten var allt som en saga. Inte ett ljud från Strix (inte ens i den ofokuserade starten) och jag tror inte att någon som såg oss lämna banan missade hur glad jag var. Strix missade det i alla fall inte, och det är det som är det viktiga. Och när allt fungerar så blir det ju oftast bra resultat också. 91p och pallplats ??

(Bilden hämtad från EHDKs hemsida)

Inför vår andra start blev det en lång väntan, lite längre än vanligt, innan vi blev inropade. Under tiden var det liv och rörelse i närheten, men jag lyckades hålla oss kvar i bubblan och denna bana kändes om möjligt ännu bättre. Det visade sig sedan att vi utfört ett moment felaktigt, men med 84 poäng kvar trots det så var ju känslan jag hade helt rätt.

Det lossade mycket  funderingar och låsningar idag. Vårt förtroendekonto fick ytterligare några insättningar, och det känns som att det äntligen börjar röra sig ordentligt. Men jag ska fortsätta att ta det varligt, steg för steg, även om det nu börjar bli dags att sikta lite högre så småningom.

Go up the stairway / It’s time to climb / The stairway / The stairway / The stairway …