Would you stand up and walk out on me?
Mina vänner tillhör lyckligtvis inte den kategorin av människor som lämnar någon i sticket när det tar emot. Tvärtom. Flera av er, och ni vet nog själva vilka ni är, har troget stannat kvar och trott på Strix och mig. Även när jag emellanåt faktiskt tvivlade själv.
I helgen har Strix och jag varit hos den som kanske fått höra allra mest om mina funderingar, och som tålmodigt stöttat mig och hela tiden kommit med kloka iakttagelser. Som ärligt och outtröttligt har kommit med de råd och tankar som jag behövt höra, även om det mellan varven varit iakttagelser som inte varit helt bekvämt att ta till sig. Hon har framför allt sett min roll i det hela, hur jag både hjälpt och stjälpt Strix, och vågat vara rak nog att förmedla sina tankar till mig. Men det är ju så en riktig vän gör; stöttar och uppmuntrar där det behövs utan att backa undan när det tar emot. Varmt tack för det ❤️
Hur som helst. Vi hade planerat att träna både lydnad och spår, men stormvindar utöver det vanliga gjorde att vi höll oss ifrån skogen. Således tillbringade vi tre dagar (förutom fika, promenader, god mat och massa skitprat om ditt och datt) på brukshundklubben, och under dessa tre dagar har vi lyckats hålla oss i vår bubbla utan ”livlinan” på hela tiden. Det har rört sig lite hundar och förare runt planen, men Strix har VERKLIGEN fokuserat rätt. Hela tiden.
Som riktiga gräddklickar på moset kan jag nämna att
- vi har kört en budföring fullt tävlingslikt, med domare och tävlingsledare, för allra första gången, vilket vi klarade galant.
- vi provade 65cm högt hinder för första gången på länge. Jag vill inte slita på hans leder, så oftast kör vi betydligt lägre höjd. Dock måste jag ju kolla att det fungerar, och det gjorde det. Han verkar vara klok nog att hoppa det som behövs, varken mer eller mindre.
- vi har blivit inropade på planen och blivit kommenderade. Inte heller det bjöd på större svårigheter. Strix har inte fattat att man kan gå på tävlingsledarens kommandon, och så tänkte jag att det skulle förbli.
- vi har bibehållit fokus – UTAN KOPPEL – trots att en katt förirrat sig in på appellplanen, vilket en annan hund uppmärksammade och tog på sitt ansvar att rätta till … (tilläggas bör att Strix faktiskt var medveten om missen)
- vi har gått in på planen när det var en (för oss) helt främmande hund som nyss tränat klart och befann sig vid ingången tillsammans med sin förare och fick belöning, mys och godis. Och vi lyckades gå in i vår bubbla och börja jobba.
Det känns så fantastiskt att vi tar stora kliv framåt hela tiden. Kamraten påminde mig också om att jag förra gången inte vågade koppla loss. Jag är fortfarande inte helt bekväm med det, och kommer kanske aldrig att bli det fullt ut, men vilken enorm förändring vi har genomgått sedan dess.
Jag är så otroligt tacksam för all hjälp jag fick denna helg. Inte bara av kamraten, utan även hennes klubbkompisar. Jag känner att en stor del av mig saknar tiden när vi var ett gäng som tränade genuin bruksträning och jag måste verkligen försöka ta tag i det igen. På vår klubb har vi inte mycket bruksverksamhet. Men jag har helt suveräna träningskamrater hemma, och jag har absolut inget annat än gott att säga om dem, de är helt fantastiska. Jag är så lyckligt lottad. Utan vänner och träningskamrater är man ingen. Det är de som gör att man kommer framåt. Tack allihop!!!
Oh, I get by with a little help from my friends / Mm, get high with a little help from my friends /Oh, I’m gonna try with a little help from my friends
