Högt och Lågt

För några veckor sedan vågade vi oss ut på tävlingsplanen igen. Appellklass spår den här gången. Vi har fortfarande otroligt svårt med miljön. Kanske mest jag, men jag påverkar ju Strix så att det blir svårt för honom också. Vi levererade högt och lågt, kan man verkligen säga. De moment vi fick poäng i fick vi dubbla tiopoängare (bortsett från framförgåendet som inte är fullt befäst ännu), och i de övriga fick vi noll. Allt eller inget, verkar det som …

För att ta det från början så spårade vi för fullt betyg. Inte så mycket att säga om, Strix ÄR duktig på spåret. Sedan var det dags för budföring, och där blev det en tjuvstart … Visst hade jag kunnat försöka kalla tillbaka honom, men det sista jag vill är att få en konflikt i en tävlingssituation, så det fick vara. Dock insåg Strix att det blev fel, och då blev det en reaktion. Jag lyckades avdramatisera det, och vi lämnade planen utan någon känsla av konflikt.

Inför lydnaden hade några ekipage valt att lämna, vilket gjorde att vi fick snabba oss in lite grann. Jag hann inte riktigt samla mig, så linförigheten blev under skall och allmän förvirring (noll poäng där). Framförgåendet är inte fullt befäst, och vi var ju inte riktigt i balans heller, så det lät lite för mycket och krävde ett extra kommando (fem poäng där).

Sedan var det dags att koppla loss inför läggandet, och nu var jag minst sagt hispig. Vi hade ju INTE fått den kontrollerade start jag hade intalat mig att vi skulle klara av. Självklart påverkade det Strix så att han for iväg och skällde istället för att göra det han skulle (hans reaktion när det blir så, och då fick vi förstås noll poäng igen). Jag valde att fortsätta, envis som jag är och fast besluten att vi skulle genomföra det hela utan att gå in i konflikt. Jag samlade nu ihop mig ordentligt inför avslutningen. Strix lugnade sig direkt och utförde sedan både inkallning och hopp över hinder för dubbla tior så att vi fick avsluta med flaggan i topp.

Jag kände mig direkt efteråt väldigt fundersam på hur jag ska fortsätta. Det känns inte rättvist att utsätta honom för det här, och jag måste nog fundera vidare. Han orkar helt klart inte med anspänningen när jag blir nervös. Jag tolkar hans uppträdande som att han vill, men att han inte riktigt har förmågan att sortera rätt när jag inte lyckas hålla ihop mig och hjälpa honom. Det känns, rent ut sagt, för jävligt att jag förstör för honom.

Med lite distans till det hela känner jag att det som hände ändå har tagit oss många kliv framåt. Trots att det blev fel så kunde vi fortsätta. Känslan mellan oss när vi gick av planen var bra, och jag är otroligt stolt över mig själv som envist jobbade på med honom utan att bry mig ett dugg om vad alla runtomkring eventuellt tyckte. Jag är också så stolt över honom som verkligen gör sitt bästa och försöker så gott han kan. I slutänden var det viktiga att vi orkade vara kvar i en jobbig situation utan att fly ur den, och till och med vända den negativa spiralen till topp. Jag fick sedan lovord av den ena domaren för hur fint jag hade agerat med hundens bästa för ögonen och att det var en fin investering för framtiden. Det värmde verkligen (även om domaren kanske trodde att det var en unghund jag hade med mig och inte en sjuåring…).

Jag tror mig också ha kommit fram till att de överslag med ljud och gärna lite spring som ofta infinner sig i början när vi går ut på en plan (oavsett om vi är ensamma eller om det är svårare miljö) kommer sig av förväntan. Det är i alla fall inte obehag, det är ett som är säkert. Hur jag ska tackla det har jag ännu inte lyckats klura ut. Han lär mig ständigt en massa nytt, den här gossen, och tvingar mig att allt som oftast tänka lite utanför boxen. Det är spännande och givande, även om det självklart är frustrerande innan man hittat rätt. Om det blir någon mer tävling i närtid har jag inte bestämt ännu. Vi tar en dag i taget och satsar på att ha roligt tillsammans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.