Författare: Erica

Sämsta  poäng någonsin, och ändå så otroligt nöjd. Det är sannerligen en paradox av stora mått för någon som är så tävlingsinriktad som jag.

Igår startade vi i rallylydnad, nybörjarklass. Visserligen har vi redan vår titel och uppflyttning, men jag har ändå valt att stanna i den klassen. Det är ett bra sätt att träna tycker jag. Och vi behöver verkligen all träning vi kan få i tävlingsmiljö. Koppel på, inga leksaker på planen och inga hopp – en ypperlig chans för oss som det bara är dumt att inte ta.

Igår blev det lite stressigt innan start, så jag hann inte in i rätt stämning. Dock var jag glatt överraskad över att han inte verkade hetsa upp sig det minsta över de andra hundarna som var på plats. Det blev en mycket snabb kontaktövning innan det var dags att gå in i banan då hunden innan oss plötsligt bröt. Alldeles för snabb skulle det visa sig.

Jag hann inte samla mig och spände mig totalt när jag gick in för att ställa upp vid startskylten. Starten är vår klart svagaste del och här behöver jag jobba betydligt mer. Strix reagerade direkt med att skälla och backa undan, som han alltid gör när han upplever att han inte har mitt fulla stöd och blir osäker på vad som förväntas. Jag väntade därför lite extra och uppmuntrade honom att komma med innan jag startade. Det hjälpte väl inte direkt, och vid de första skyltarna befann vi oss båda i affekt, helt klart, men min målsättning idag var att genomföra banan i glädje och samarbete. Jag förenklade därför vissa skyltar och berömde ALLT som var på rätt väg. Efter fyra skyltar var han med mig och var dessutom tyst. Visst trängde han lite, men han var GLAD, han var följsam, han höll kontakt med BARA mig och brydde sig inte om något annat.

Väl i mål fick han förstås sin leksak och vi kunde lämna hallen utan att han brydde sig om några andra hundar, trots att vi fick kryssa oss fram för att komma ut. Aldrig har jag känt mig så nöjd trots urusla poäng. Detta kändes verkligen som en enorm investering inför framtiden.

Visst, det var absolut inte så här jag tänkt mig tävlingskarriären när Strix kom till oss som liten valp, men när det dyker upp oväntade problem längs vägen så har man två val. Antingen tar man alternativa vägar och jobbar för att lösa problemen eller också ger man upp. Jag har definitivt fått gå alternativa vägar – evighetslånga omvägar känns det som ibland – men att ge upp ligger inte för mig.

Så vi jobbar på och traskar vidare på omvägarna och hoppas att vi ska nå fram någon gång. Det tar längre tid, helt klart, och ibland känns det hopplöst. Men från gång till annan inser jag att vi faktiskt kommit en bra bit på väg. Jag har fått så många fina och värmande kommentarer från flera som följt vårt arbete. Tack för dessa ord, jag spar dem i hjärtat.

Jag ger aldrig upp. Det blir fler starter i nybörjarklassen och kanske även andra grenar. Resultatet är oväsentligt. Träningen det ger är ovärderlig.

 

Onlinekursen jag nyss gått har verkligen varit det bästa jag gjort på mycket länge. Så många insikter jag kommit fram till, och vilka underbara människor som deltar. Helt suveränt. Och det bästa av allt är att det kör igång en ny omgång med samma grupp om två veckor. Tills dess har jag mycket att jobba på.

Jag har precis börjat mer konsekvent med externbelöning, och måste erkänna att jag aldrig haft en hund som detta funkat så bra på. ❤️❤️❤️ Liten virrhjärna blir plötsligt fokuserad. Jag har tidigare provat att köra med externbelöning, men inte så tydligt och målmedvetet som nu. Anledningen att jag testade det fullt ut nu är dels diskussioner inom onlinegruppen, dels tidigare reflektioner. Alla (eller iaf nästan alla) mina handhjälper behövs plötsligt inte, och det hysteriska tittandet efter händer (läs godbit) har plötsligt försvunnit. Jag tror knappt att det är samma hund.

Dock ska tilläggas att detta är i hemmiljö. I veckan ska jag prova det på ny plats och med störning av andra. Spännande!

En annan konsekvens jag börjat med är att all träning avbryts direkt om han skäller. Det här har jag inte kört med full konsekvens så pass länge att jag kan utvärdera det helt och hållet, men det känns onekligen lovande. Det är jättesvårt, inte minst för mig, men jag har iaf tänkt försöka löpa linan ut. Han fungerar ju så att det kan bli något enstaka skall och sedan jobbar han på, eller så kan han ”fastna” i skällandet om det inte bryts direkt, och med denna metod så hinner han ju inte in i det stadiet.

Så har vi bokat tid i, för oss, nya hallar att träna i. Vem sade att detta var en billig sysselsättning??? Men med tanke på hans (och framför allt MINA) problem med störningar och nya miljöer är det inte mycket annat att göra. Sakta ska vi öka tilliten för varandra även i ovana situationer. Jag är envis som synden och det ska mycket till för att jag ska ge upp. Jag vet ju vad vi kan när vi är ensamma, jag skulle så gärna vilja att det fungerade så att andra fick se det också. Men hoppet är ju det sista som överger en, så vi kämpar på.

Vi tragglar på med vår träning på att klara störningar, och det verkar som att det äntligen börjar ge lite resultat. Det går inte fort, men det går i alla fall åt rätt håll.

Jag är med i en onlinegrupp med freestyle/htm och det är sannerligen en helt underbar samling människor med där. Alla är engagerade i varandra, och det är så synd att vi har lite för långt till varandra för att träna tillsammans på riktigt. Men med hjälp av filmer kan man se allas framsteg och ideer, och jag kan verkligen rekommendera detta koncept. Det känns som att jag fått vänner fast vi aldrig har träffats.

Vi har också varit ute och tävlat nosework. Resultatet är inget att skryta med, men att se Strix hålla ihop sig nästan hela tävlingen, som hölls på en hästanläggning där det förutom de 50 ekipagen dessutom var en pay and jump-tävling med massor av hästar och ryttare, det var värt så otroligt mycket mer än poäng och diplom. Inte en alldeles enkel miljö för Strix som har stora problem att fokusera på rätt sak.

Så har vi varit nere i hallen, både ensamma och med träningskamrat. Roligt och nyttigt, jag är lyckligt lottad att ha så nära till hallen och så bra träningskamrater.

I söndags var det swish-träning i hallen för klubbens medlemmar. Bra tillfälle att träna störningar, så vi anmälde oss förstås. Jag hade bestämt mig för exakt vad jag skulle göra, hur jag skulle tackla störningarna och vad jag skulle begära att Strix fixade. Han var lite orolig allra först när vi kom in, men snart så svarade han fullt ut på vårt samarbete. Vid ett tillfälle var det förutom han och jag ytterligare sju hundar på planen. Det satt dessutom både folk och hundar på läktaren. Och som han klarade att fokusera, min lille vän.

Visst, detta är väl inget märkvärdigt, kan man kanske tycka, men med vårt bagage så har vi gått många steg framåt. Nu gäller det att envetet traggla på med störningsträningen och öka svårigheterna i den.

Tisdagskvällen ägnades åt nosework, och än en gång visade Strix upp en överraskande fin attityd i Kolbäckshallen, där vi var totalt åtta hundar som turades om och sökte i tre banor med behållare. Inga större problem med att jobba trots att det var hundar omkring och nära. Det börjar kännas hoppfullt. Nu gäller det att jag också kan släppa tankarna på allt runtomkring. Att det ska vara så himla svårt.

I onsdags var vi utomhus och tränade nosework. Vi höll till nere vid gästhamnen i Kungsör, och fixade en del riktigt roliga gömmor i det kalla vädret. Dagens träningskamrat gjorde mig uppmärksam på en hel del självklarheter i mitt beteende som jag missat. Man blir fort hemmablind och jag tackar ödmjukt för ärliga och konstruktiva kommentarer.

Så till den stora utmaningen: officiell tävling i HtM och Freestyle. Vi åkte dit med kläder och musik till enbart HtM. Mitt freestyleprogram är inte klart, och dagens målsättning hade ingenting med resultat att göra. Tänkte därför köra HtM i bägge starterna och diska mig i båda. Allt fokus idag låg på att Strix skulle välja mig framför alla störningar.

HtM var först. Redan i starten tappade jag honom. Det förvånar mig inte, jag vet ju var svårigheten ligger. Dock var det skönt att se att han på min signal direkt valde att komma tillbaka till mig istället för att agera mot det som var jobbigt för honom – publiken. Mitt jobb idag var att behålla glädjen och vara trygg för honom. Han orkade inte riktigt hålla ihop, och gjorde ett rus till, och när han åter kom direkt tillbaka så valde jag att ta fram belöningsleksaken. Efter en kort lek stoppade jag undan den och så körde vi avslutet helt prickfritt. Att man kan känna sig så nöjd efter en diskning förvånar mig, men jag är så nöjd med mig själv att jag vågade starta.

Sedan Freestyle. Jag tänkte om och valde att bara improvisera. Tänkte att jag inte skulle ”förstöra” HtM-programmet eller låta honom känna krav på precision. Målet denna start var att försöka hålla honom hos mig utan leksak. Det var stissigt runtomkring innan start, så han klarade inte den, men efter ett rus kom han tillbaka och vi kunde sedan tillsammans köra lite olika trick helt oplanerat. Lite skällande, alltför mycket studsande – men en otrolig glädje.  Gissa om jag blev förvånad över ett resultat på 21,95 (7,20/7,35/7,40). Jag är HELT överväldigad. Superfina poäng när tanken var att diska sig …

Nu är det gjort. Vi har debuterat. Vi har gjort usla framträdanden när det gäller fokus och kontroll, MEN, jag har övervunnit mina hjärnspöken, jag har fått lite svart på vitt om vad vi klarar och inte, och nu känns det skönt att känna mig trygg i hur jag ska gå vidare med störningsträningen.

Idag gör vi inte många knop, varken Strix eller jag.

Glädje är viktigt i träningen, och den senaste veckan har vi satsat mycket på det. Mer än vanligt. Idag åkte jag till Tärnsjö för att träna i Hällby-Lohallen. Lång resa, men det är en av alla de små delmål som ingår i en mer långsiktig plan. Det var en jättemysig hall, och vi ägnade tiden åt att bara köra korta sekvenser av programmet och belöna det. Vi har kommit en bra bit på väg med ”om” tycker jag.

Liten film på ”Om”

Vi ägnade också lite tid på att avdramatisera handsken. Jag har tränat utan den ett tag, så när den var med idag var den till att börja med onödigt intressant. Efter ett tag var den inte så spännande längre.

Vi hade dessutom turen att träffa på två trevliga tikar innan vi började, så Strix fick tillfälle att umgås lite. Välbehövligt, då den ena var en dvärgschnauzer, eftersom han har en förutfattad mening om att alla schnauzrar är farliga. Denna tjej lyckades dock charma honom.

Glädjen gick verkligen att ta på under dagens pass  Allt, precis allt, fungerade som det skulle och vi körde bara korta delar av programmet och belönade rikligt och varierat. En riktig glädjeboost .

 

Så länge som jag kämpat med fokus och koncentration och verkligen försökt vara här och nu och äntligen börjar det röra sig åt rätt håll.

Vi har tränat “om” tidigare, men det har inte funkat utan att nästan leda runt med godis och så har det låtit lite för mycket. Idag testade vi igen och plötsligt hade poletten trillat ned.

Nästa test var vårt nya trick med speglade blickar, och det funkade också bra. Och att börja gå både bakåt och framåt i mellanpositionen, det fungerade det också.

Så jätteskoj att kunna känna att vi äntligen tar lite steg framåt i träningen. Jag är nu med i en programboostgrupp på nätet som är helt suverän. Tipsen och peppet jag får därifrån är mer än guld värt.

I noseworken har vi nu börjat med precision, och nu idag körde vi fyra inomhussök där han inte fick någon utdelning förrän han var exakt rätt.

Ikväll är vi nöjda, både Strix och jag. Och det som är kanske störst av allt är att han inte en enda gång har tagit till ljudet.

Årets sista dag är här. Osökt dyker det upp tankar på avstämning av året som gått och planer iför nästkommande. Och det har verkligen hänt mycket under året. På gott och ont. Mest gott, lyckligtvis.

Gårdagen ägnades åt nosework, och Strix var jätteduktig. Han fokuserade betydligt bättre än jag trodde att han skulle göra, och han fixade även några kluriga gömmor där han fick jobba lite för källan utan att bli frustrerad och ta till skallet.

Idag gick maken ut ett spår till oss, tack för det. Det är en fröjd att gå på i linan efter den här gossen.

Vägövergång med korsande spår av hund och människor var inga problem alls

Nu hoppas vi på att det blir lika lugnt på smällarfronten som det brukar här hemma. Strix gillar inte smällarna precis när de är igång i närheten, men hanterar dem trots allt rätt okej. Hoppas det får fortsätta så.

Eftersom det börjar ett nytt år imorgon så blickar vi framåt. Planer finns, flera spännande saker att se fram emot. Men! Framför allt har jag tänkt mig att 2018 ska bli året när jag ska (försöka) ta saker för vad de är och ta en dag i taget. Här och Nu!

 

Det känns som det går bra nu.

Vi har ju tragglat med ”om” i omgångar hur länge som helst, och plötsligt lossnade det. Nu gäller det att hålla i träningen, befästa och öka uthålligheten. Så peppad!

Om

Det och vårt nya spegelmoment kommer att klara den variation och svårighetshöjning som jag strävat efter med vårt program.

Dessutom är jag mer än nöjd med gårdagskvällens träning i arenan. Det var inte så jättemånga där, men Strix gjorde många små framsteg och skötte sin uppgift med bravur!! Vi hade fullt fokus på varandra den här kvällen – precis som det ska vara.

Väl hemma fick han koppla av med märgben framför brasan. Mysigt.

Nu i helgen ska vi (nästan) ta ledigt från träningen och ägna oss åt att julpynta. Nästa vecka har vi några nya träningar inplanerade.

 

Vi håller så smått på att jobba in ett nytt trick. Jag inser att vi behöver en större svårighetsgrad, då det vi har med hittills i vårt freestyleprogram är relativt enkla saker, och dessutom hamnar i samma kategori av trick. Jag har därför tänkt jobba in ett trick ur en ny kategori. Tricket i sig är ganska enkelt, så jag har valt att vi ska jobba på avstånd och med ryggen åt varandra samtidigt (vilket höjer svårighetsgraden).

Tanken är förstås att detta ska fungera med minimalt små hjälper i slutänden, men vi har i alla fall kommit en bit på väg. I nuläget är det överdrivna hjälper och ibland ser man att han inte riktigt kopplat det hela fullt ut. Vi skyndar långsamt.

Liten film på nya tricket under inlärning

Det är så skoj att prova sig fram till nya trick. Det är så himla roligt att se när poletten trillar ned. Ingenting är ännu befäst, men han börjar få grepp om det hela nu. Det märks att Strix har fattat konceptet av nyinlärning (inte en dag för tidigt) och jag måste bara bli bättre på att jobba på det här sättet.

Vi jobbar på lite annorlunda saker. Vårt program känns ganska färdigt. Eventuellt ska jag byta ut en sekvens, eftersom han har en tendens att blanda ihop ”följa i front” med treans position från HtM-programmet. Det är ju inte optimalt då jag vill att han ska känna sig helt trygg med programmet och inte behöva röra ihop det för sig. Enkelt och tydligt ska det vara. Men det jobbar vi på separat.

Vår stora utmaning är hela biten runtomkring, med fokus och att vi lyckas vara i bubblan. Så för tillfället tränar vi mest på det när vi är på anda platser än hemma. I förmiddags hade vi tid i hallen och idag ägnade vi större delen av tiden åt att träna på att gå in på planen, något som kan te sig nog så svårt. Men det är ju superviktigt. För det spelar ingen roll hur duktig man är om man aldrig lyckas komma igång utan en massa krångel.

Att koppla loss kopplet och fortfarande hålla kontakt, att gå in på planen med bibehållen kontakt och att starta i samma mood, det var dagens övning. Mer än så krävdes inte för full belöning idag. Jag tycker att det gick ganska bra.

En liten film från dagens träning

 

Vi jobbar på vårt FS-program och det blir något lite säkrare efter hand. Och så fort det börjar kännas tryggt så kommer jag på någon liten förändring. Vi jobbar långsiktigt. Vårt största problem är ju egentligen inte själva programmet, utan allt runtomkring.

Vi har varit i hallen två gånger sedan senaste inlägget. En gång alldeles ensamma och då jobbade vi mycket med fokus på startrutiner och uppvärmning. Givetvis körde vi igenom programmet några gånger också och känslan efteråt var kanon. Inte trodde jag att den kunde toppas av gången därpå, men det kunde den faktiskt. Nu hade vi kamraten som störning på planen medan vi jobbade med vårt program, ingång på planen, svåra övergångar och även lite avståndsarbete. Allt detta helt utan kopplet, som blivit som en livlina för oss båda. Strix gjorde precis det som förväntades av honom och stördes inte alls av att en annan hund agerade parallellt på planen.

En härlig syn …