Författare: Erica

Strix och jag har varit på spår- och sökläger i Småland, anordnat av Collieklubbens Sydöstra LA. I vanlig ordning var basen och boendet förlagt till Vidinge Gård i Älghult. Ett fullständigt underbart ställe att bo på med hund. Maten och servicen är HELT sagolik! Rekommenderas VARMT!!!!! Vi åkte tillsammans med Hexa och Yvonne, och vi hade förstås lika trevligt som alltid när vi träffas. Inte bara vi, det är så otroligt roligt att träffa alla trevliga collieägare som man av geografiska skäl inte träffar så ofta. Vi hoppas på fler läger framöver.

Själva träningen för vår del gick ut på spår på förmiddagarna. Fina marker, och goda tillfällen att diskutera olika klurigheter. Nyttigt med nya fötter som trampar ut spår på ett sätt man troligtvis inte skulle ha gjort själv. Det gör det än viktigare att lita på hunden. Min känsla var att alla i gruppen var nöjda med sina hundars prestationer i skogen innan vi bröt för lunch. På eftermiddagarna åkte vi till Åseda-Lenhovda Brukshundklubb för lydnadsträning. Jättebra tillfälle att träna ingång på planen i ”skarpt läge” på ny plats, och budföring med nya mottagare. För att inte tala om att bli kommenderad av folk som inte bor i samma eller närliggande distrikt, vilket gör att upplägget inte alltid ser likadant ut som man kanske hade tänkt sig. Otroligt nyttigt. Vi fastnade på några bilder, tagna av Elisabeth Bauer och Mikael Godolakis.

Som synes på bilderna var det KALLT, men vädret var soligt så det gick bra att klä sig varmt även om det blåste rejält. Inget väder i världen kunde slå ner lyckokänslan jag hade när jag lämnade klubben. Det här är verkligen det bästa jag vet. Träna hund tillsammans med likasinnade, engagerade och trevliga människor. TACK till er allihop, ni är guld värda.

Nu är det snart påsk, och i år ska Strix och jag fira påsken med att åka på spårläger i Älghult. Det ska verkligen bli kul. Både att träffa saknade kamrater och att träna lite mer planerat och uppstyrt.

Annars har vi legat lite lågt länge nu, och mest underhållstränat det vi redan kan. Man kan väl säga att vi vilar oss i form inför kommande bravader. För att vara vi så har vi hur som helst tränat VÄLDIGT lite. Och det har kanske varit bra. Vi har hamnat i ett annat läge än det läge vi varit i tidigare. Kraven och pressen jag hela tiden känt på mig själv har släppt. Strix känner förstås också av förändringen i min attityd, och det har lett till att vi faktiskt har klarat lite svårare saker än tidigare. Vissa gånger har vi tagit så stora kliv i vår störningshantering att jag inte riktigt tror att det är sant. Den känslan är fantastisk, och toppas bara av lyckan som strålar ut Strix ögon när han inser hur OFATTBART stolt jag är över honom i dessa lägen.
Men självklart går inte allt som på räls. Vi har fortfarande mycket att jobba på.

Strix tilldelades också ett Trippeldiplom vid Collieklubbens senaste årsmöte. Verkligen jätteroligt! Han fick det för sina uppnådda resultat i Rallylydnad, Viltspår och Nosework.

För några veckor sedan vågade vi oss ut på tävlingsplanen igen. Appellklass spår den här gången. Vi har fortfarande otroligt svårt med miljön. Kanske mest jag, men jag påverkar ju Strix så att det blir svårt för honom också. Vi levererade högt och lågt, kan man verkligen säga. De moment vi fick poäng i fick vi dubbla tiopoängare (bortsett från framförgåendet som inte är fullt befäst ännu), och i de övriga fick vi noll. Allt eller inget, verkar det som …

För att ta det från början så spårade vi för fullt betyg. Inte så mycket att säga om, Strix ÄR duktig på spåret. Sedan var det dags för budföring, och där blev det en tjuvstart … Visst hade jag kunnat försöka kalla tillbaka honom, men det sista jag vill är att få en konflikt i en tävlingssituation, så det fick vara. Dock insåg Strix att det blev fel, och då blev det en reaktion. Jag lyckades avdramatisera det, och vi lämnade planen utan någon känsla av konflikt.

Inför lydnaden hade några ekipage valt att lämna, vilket gjorde att vi fick snabba oss in lite grann. Jag hann inte riktigt samla mig, så linförigheten blev under skall och allmän förvirring (noll poäng där). Framförgåendet är inte fullt befäst, och vi var ju inte riktigt i balans heller, så det lät lite för mycket och krävde ett extra kommando (fem poäng där).

Sedan var det dags att koppla loss inför läggandet, och nu var jag minst sagt hispig. Vi hade ju INTE fått den kontrollerade start jag hade intalat mig att vi skulle klara av. Självklart påverkade det Strix så att han for iväg och skällde istället för att göra det han skulle (hans reaktion när det blir så, och då fick vi förstås noll poäng igen). Jag valde att fortsätta, envis som jag är och fast besluten att vi skulle genomföra det hela utan att gå in i konflikt. Jag samlade nu ihop mig ordentligt inför avslutningen. Strix lugnade sig direkt och utförde sedan både inkallning och hopp över hinder för dubbla tior så att vi fick avsluta med flaggan i topp.

Jag kände mig direkt efteråt väldigt fundersam på hur jag ska fortsätta. Det känns inte rättvist att utsätta honom för det här, och jag måste nog fundera vidare. Han orkar helt klart inte med anspänningen när jag blir nervös. Jag tolkar hans uppträdande som att han vill, men att han inte riktigt har förmågan att sortera rätt när jag inte lyckas hålla ihop mig och hjälpa honom. Det känns, rent ut sagt, för jävligt att jag förstör för honom.

Med lite distans till det hela känner jag att det som hände ändå har tagit oss många kliv framåt. Trots att det blev fel så kunde vi fortsätta. Känslan mellan oss när vi gick av planen var bra, och jag är otroligt stolt över mig själv som envist jobbade på med honom utan att bry mig ett dugg om vad alla runtomkring eventuellt tyckte. Jag är också så stolt över honom som verkligen gör sitt bästa och försöker så gott han kan. I slutänden var det viktiga att vi orkade vara kvar i en jobbig situation utan att fly ur den, och till och med vända den negativa spiralen till topp. Jag fick sedan lovord av den ena domaren för hur fint jag hade agerat med hundens bästa för ögonen och att det var en fin investering för framtiden. Det värmde verkligen (även om domaren kanske trodde att det var en unghund jag hade med mig och inte en sjuåring…).

Jag tror mig också ha kommit fram till att de överslag med ljud och gärna lite spring som ofta infinner sig i början när vi går ut på en plan (oavsett om vi är ensamma eller om det är svårare miljö) kommer sig av förväntan. Det är i alla fall inte obehag, det är ett som är säkert. Hur jag ska tackla det har jag ännu inte lyckats klura ut. Han lär mig ständigt en massa nytt, den här gossen, och tvingar mig att allt som oftast tänka lite utanför boxen. Det är spännande och givande, även om det självklart är frustrerande innan man hittat rätt. Om det blir någon mer tävling i närtid har jag inte bestämt ännu. Vi tar en dag i taget och satsar på att ha roligt tillsammans.

Tiden flyger och det var nu väldigt länge sedan jag skrev något här. Det beror inte på att inget har hänt, utan mer på att motivationen för att uppdatera inte riktigt infunnit sig. Nu har vi (inte en dag för tidigt) köpt en ny dator, och plötsligt blev allting runt bloggen mycket enklare och roligare.

Så vad har hänt under det halvår som gått sedan jag sist skrev något? Alldeles för mycket för att skriva någon form av sammanfattning.

Jag nöjer mig med att berätta det mest förvånande. Vi vågade starta en lydnadstävling. Det gick inte alls bra som helhet, och vi bröt, men jag är ändå nöjd. På riktigt!
Det som gick bra gick så över förväntan att det bara kan beskrivas med superlativer. När det blev för svårt för oss (och vi har en MYCKET låg tröskel än så länge) så kom reaktionen att springa runt och skälla från Strix (det är så han gör när han inte orkar hålla fokus), men i stället för att gå in i konfliktläge så kunde jag se att det var precis det som hände – att det helt enkelt blev för svårt. Jag brydde mig inte ett dugg om vad folk eventuellt tyckte, jag var bara nöjd med att vi hade vågat, vi hade klarat en del bättre än förväntat, och när det brast så kändes det inte som någon katastrof. Det här var 100 steg framåt för min mentala träning!

I ärlighetens namn hade jag enorma förväntningar på Strix när han kom hem till oss för sju år sedan. Orimliga sådana, till och med, som han aldrig har haft en chans att leva upp till. Han är en helt underbar hund med massor av arbetskapacitet, motor och samarbetsvilja. Men han har också visat sig vara en utåtagerande hund med låg toleransnivå, stora reaktioner, ett knippe rädslor och ett enormt behov av förarstöd. Lägg sedan till fysiska problem som armbågsdysplasi och förstorad prostata samt dubbelsidigt perinealbråck med allt vad det innebär, så inser man snabbt att han inte är hund som det är alldeles enkelt att prestera på tävlingsbanorna med. Men oj, vad han har lärt mig mycket.
Framför allt har han lärt mig att det inte hjälper att bli arg eller frustrerad (även om det oftast är otroligt svårt att inte bli det).

Under sista året har han efter operation sluppit problemen med mage/tarm, och vi har tagit många kliv framåt. Men gamla mönster tar tid att bryta, och det är inte gjort i en handvändning. Jag har äntligen släppt alla orimliga krav på honom (och på mig själv). Jag har insett (både i tanken och – äntligen – känslan) och landat i att alla hundar har olika förutsättningar och därmed börjat få tillbaka mitt självförtroende som förare. Nu jobbar vi vidare med glädjen och så småningom försöker vi kanske tävla igen.

Ja, det finns inget annat att säga. Det finns inte något adjektiv som passar bättre än just det för att beskriva Strix prestation i spåret igår. Min bästa PT framhåller också att han imponerades, inte bara av Strix, utan även av mig. Han menade att jag för ett år sedan aldrig hade fullföljt (eller ens startat) detta spår. Och han har rätt. Det säger en hel del om hur långt vi har kommit, både Strix och jag.

Spåret låg i en grusgrop, med ett tunt lager av snö ovanpå. Det innebär förstås att spåret blir synligt för mig (och även för Strix), men han har visat vid så många tillfällen tidigare att han INTE går på synen, utan enbart använder nosen. Jag gillar att träna spår i snö av just den anledningen. Vad man dessutom ser i snön är hur det förmodligen alltid upplevs ur hundperspektiv …

Det är inte utan att man blir lite ödmjuk inför vilken kapacitet deras nos besitter. Och det faktum att spår efter människa egentligen borde vara lite mindre intressant de än andra gör ju det hela ännu mer imponerande.

Men det var inte detta som var den stora bedriften den här gången. Spåret var utlagt och vi hade gått en promenad medan vi väntade på att liggtiden skulle bli lagom. När vi går vägen fram mot spåret blir vi omkörda av en bil som svänger av vägen och åker ned i gropen och parkerar. Maken säger då att ”jaha, de står nästan mitt i spåret”. Ut ur bilen går två människor, och de tar dessutom ut en hund. De vet självklart inte om att det ligger ett spår där nere. Jag har ingen koll på hur spåret går, mer än att vi bör passera den parkerade bilen på relativt nära håll. Trots detta och trots att det är både hund och personer där nere beslutar jag mig för att försöka, så jag selar på. Strix har till att börja med fullt fokus på bil, människor och hund, så det tar lite tid i starten. Jag väljer att låta det ta den tid som behövs, och till slut kommer vi igång.

När vi väl är igång så släpper Strix intresse för dem. Nu existerar bara spåret. Medan vi går ser jag i ögonvrån att personerna insett att vi spårar, och att de därmed fångar in sin hund och kopplar den. Vart de sedan tar vägen ser jag inte, för mitt fokus ligger på Strix. Hans fokus ligger fortfarande på spåret. Vi tar oss genom en vinkel och över en liten knäppa. Nu ser jag att vi är på väg rakt emot deras bil. Strix ångar på, helt obekymrad om sin omgivning. I jämnhöjd med bilen, cirka 5 meter ifrån den, plockar Strix upp en apport och kommer tillbaka till mig med den. Jag ser samtidigt att personerna sitter på huk med sin kopplade hund helt passiva bakom sin egen baklucka. Jag blir lite paff att de är så nära (jag trodde att de hade gått bortåt) och vågar därför inte tjoa och kasta med apporten som jag brukar, man vet ju inte om den andra hunden skulle gå igång på det, utan jag belönar lugnt och sansat med godis. Medan Strix får sina godbitar hälsar jag lite försiktigt på personerna. De ler och säger att de förstått att vi hade ett spår där och därför valt att vara stilla. Jag tackar och svarar att, ja vi ska snart fortsätta.
Efter belöningen startar jag Strix igen, och han tittar bara till lite kort på dem innan han fortsätter att arbeta framåt i spåret, som han sedan fortsatte ända till slutet som på räls.

Bilden visar vägen som deras bil åkt ned i gropen på. Fotot är taget ståendes på vägen som vi startade från, lite längre åt höger. Framför nosen på den parkerade bilen syns knäppan som vi kom spårande över. Apporten låg på den här sidan om bilen och de befann sig alldeles bakom bilen. Spåret fortsatte sedan över vägen och ut till vänster i bild.

Jag har fortfarande inte riktigt smält detta. Strix med stora svårigheter att hålla fokus med störningar tätt inpå, och jag med stora svårigheter att lita på att han ska göra just det. Snacka om att vi överträffade oss själva.

Det har varit en mycket bra start på året, som för övrigt började med ett riktigt bra spår tidigare i veckan när vi spårade på frusen vall.

Nu är snart vardagen igång, och gruppträningen i hallen drar igång. Jag ser verkligen fram emot våra kommande träningar med tillförsikt.

Lite märkligt har det förra året varit, minst sagt. Mina föresatser att komma ut på tävlingsplanen gick över förväntan, även om jag gärna skulle ha fått pröva våra vingar lite mera. Dock blev det mesta inställt, vilket är helt okej med tanke på situationen, så det blir snällt till att vänta och hoppas på att läget återgår till det normala under detta år.

I brist på riktiga tävlingar anmälde jag mig till Lidköpings inofficiella online-tävling LISCH GOES ONLINE. Här skulle programmet filmas (vilket var lättare sagt än gjort) och skickas in. Vi skickade INTE in vårt bästa försök (som inte höll måttet eftersom jag lyckades ställa kameran så dumt att vi gick ur bild) utan ett där vi uppfyllde kriterierna. Dock var vi lite trötta då, både Strix och jag, så positionen var betydligt sämre. Trots det lyckades vi komma upp i uppflyttningspoäng, så nu hoppas jag verkligen att vi får försöka ”på riktigt” när restriktionerna släpper.

Ibland måste jag nypa mig i armen. Vi hade så stora bekymmer med det mesta i situationer med störningar (och för all del även utan störningar också) att jag inte trodde att vi någonsin skulle våga försöka. Tänk om jag hade fattat hur besvärligt han hade det innan han till slut blev akut sjuk. Så mycket onödigt kämpande vi sluppit, både han och jag. Men det är ingen idé att fundera så mycket på det. Vi fokuserar på nuet istället.

Nu är det ett nytt år. Bloggen har fått en ny adress. Nya möjligheter ligger framför oss varje dag, och jag ska verkligen försöka leva i nuet och inte fundera så mycket på det som varit eller det som ska bli.

… and someday / your rainbow will come shining through …

Äntligen var dagen här. Dagen för vår debut i appellklass spår. Den debuten som jag redan från början, när Strix var valp, hade planerat skulle ske på Lindesbergs höstappell 2015. Man kan lugnt säga att inget blev som planerat …

Först fem år senare var vi så äntligen beredda att göra det. Resan hit har varit lång och minst sagt krokig. Jag har lärt mig så ofantligt mycket på vägen, och tacksamheten jag känner för det är helt enorm, även om det har varit sjukt jobbigt under tiden.

Under de här åren har jag kastats mellan hopp och förtvivlan många gånger. Saker har fungerat, och saker har slutat fungera. Vi har haft problem i träningen, och många gånger har jag känt mig fullständigt misslyckad. Självklart har jag också känt att vi gjort framsteg, men dessa kunde emellanåt, till synes utan egentlig orsak, plötsligt bara vara som bortblåsta.
En stor del av våra bekymmer löstes genom operationen i våras. Hur besvärligt Strix har haft det innan hans kropp signalerade stopp vågar jag inte ens tänka på. Han mår bra nu, och det tjänar ingenting till att fundera på varför vi inte upptäckte det tidigare.

Men den största boven i dramat har hela tiden varit min förskräckliga prestationsångest. Den har legat över mig, och därigenom även över Strix, som en tung blöt och illaluktande yllefilt. Jag har insett det och jobbat med mig själv, envist och målmedvetet. Inför tävlingen hade jag endast ETT mål. Jag skulle hjälpa Strix genom dagen så att vi kunde genomföra tävlingen utan att fula ut oss. Det skulle ske genom att ge honom det han behövde, utan att bry mig det minsta lilla om vilka eventuella poäng vi skulle få.

Jag är stolt att säga att jag sov förhållandevis bra natten innan. Spåret blev svårare än nödvändigt för vår del, då flera ekipage transporterades till sina spår samtidigt. Alla hjälptes åt fint att hålla avstånd, men visst blev det lite annorlunda. Strix hade därför lite svårt att komma igång, och missade även första pinnen. Därefter var han sig lik, och spårade kanonbra. Efter en lång väntan var det sedan dags för budföringen, och nu fick vi kvitto på att vi tränat rätt och Strix levererade en tiopoängare. När det sedan var dags för lydnaden så hade jag i ärlighetens namn lite fjärilar i magen, men det var fullt hanterbart. Strix blev dessvärre lite orolig och skällde medan vi ställde upp för linförigheten. Jag hörde domaren säga ”oljud” som första kommentar, och då hade vi inte ens börjat …

Jag drog ett djupt andetag, motade bort prestationsångesten, släppte ned axlarna och hörde kamratens ord från ett peppande sms för mitt inre: ”Andas och lita på Strix”. Jag kommenderade ”fot” och började gå. Strix tystnade på en gång och gick med. Han följde så fint att jag valde att bekräfta det med muntligt beröm. Det kostar poäng, men idag var poängen helt oväsentlig. Positionen var inte den bästa, men glädjen och viljan hos oss båda var påtaglig. Efter avslutande halten tappade jag lite fokus, och Strix skällde igen. Jag tvingade mig tillbaka i rätt mood, och så var det dags för framförgående. Här hade jag inte räknat med poäng alls, eftersom det inte är riktigt befäst, men han gick ut fint, om än något snett. Jag berömde igen under momentet.
Nu skulle vi koppla loss, och jag kände ingen oro alls. Läggandet, inkallningen och hoppet var kvar, och nu började jag njuta av att vara på planen. Det är så länge sedan jag gjorde det på en tävling, så det minns jag inte. Efter hoppet, när vi är klara och går av planen så känner jag hur jag fullkomligt strålar av lycka. Jag tror inte att någon som var där missade hur duktig jag tyckte att Strix var. Lyckan var fullkomlig, och när vi belönade oss med lek efteråt så brast det för mig totalt. För att citera Per Gessle: ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”. Tårarna rann och jag skrattade om vartannat. Det var bara Strix och jag, där och då. Inget annat spelade någon som helst roll. Detta var mer värt än alla priser jag någonsin vunnit tidigare.

När tävlingsdagen var över hade vi lyckats komma på andra plats, och var endast 13,5p ifrån en uppflyttning, trots att jag avstod platsliggningen. Det var inte viktigt, men förstås roligt. Det var mer än jag någonsin vågat hoppas på, och jag är så otroligt stolt över både Strix och mig själv. Jag gav aldrig upp min dröm att tävla bruks tillsammans med min älskade hund, trots alla motgångar. Vilken seger, och nu när vi vet att vi kan ska vi fortsätta.

• 

• 

No matter how your heart is grieving/ if you keep on believing / the dream that you wish will come true

… Climb every mountain higher / Reach for the stars / Follow your heart’s desire …

Nu är det dags att sätta upp nya mål. Alla bitar börjar falla på plats och känslan är enorm. Visst har vi mycket i bagaget och ingenting kommer att komma av sig självt. Men att se hur mycket mer harmonisk Strix sakta börjar bli är en lättnad som känns. I hela kroppen.

När vi tränar så klarar han numera av att koncentrera sig på det vi håller på med (inte alltid, förstås, men iallafall nästan alltid) och han verkar förstå vad jag menar när det inte blir rätt från början. Tillfällena när det blir rejält fel kommer mera sällan, och han har bara flippat ur en enda gång sedan operationen. Och att han då direkt hittar tillbaka till fokus igen är smått ofattbart för mig, och jag är innerligt tacksam.

Jag är så tacksam att allt gick så bra som det gjorde, och att Strix verkar må så otroligt mycket bättre. Jag vågar knappt tänka på hur besvärligt han måste ha haft det innan.

Han har en månad kvar på sin karens från behandlingen med Ypozane. Då tävlingsutbudet inte är alltför stort pga Corona, och med högt tryck på anmälningarna, så vi får väl se om vi över huvud taget kommer till start i år. Hur som helst är jag taggad som tusan, och hoppas att vi får chansen att komma ut på banan. Jag ser fram emot det. När det än blir dags ska vi göra det med enda målsättningen att ha roligt och fungera tillsammans i tävlingsmiljö. Bara det och ingenting annat. Poäng och bedömning saknar betydelse helt och hållet.

Ja, ni som känner mig förstår ju vilken mental resa jag har gjort. Fokus på vad som är viktigt har skiftat helt, och jag har äntligen lyckats släppa prestationsångesten som hela tiden suttit på axeln och skrikit glåpord till mig under så många år. Allt känns plötsligt möjligt.

Don’t believe in all that you’ve been told / The sky’s the limit you can reach your goal / No-one knows just what the future holds / There ain’t nothing you can’t be / There’s a whole world at your feet 

Suddenly it happens and the dream comes true / Wonderfully, beautifully it happens and your world is new / Magically, you’re holding the golden prize

Känslan när allt vi tragglat med under så lång tid äntligen börjar fungera. När vi plötsligt uppträder som ett sammansvetsat team, som – åtminstone oftast – klarar av att välja bort störningar, och som orkar hålla fokus. Det känns så overkligt. Och samtidigt så rätt. Alla bitar faller på plats. Jag kan knappast tro det, men numera fungerar det mesta. Strix sorterar rätt och väljer bort störningar. Plötsligt är kampen över.

Ja, det är väl lite väl optimistiskt att tro att allt bara ska gå som en dans från och med nu, men skillnaden är påtaglig. Känslan av att vi nu strävar mot samma mål är stor. Och det är inte bara jag som upplever det. Mina träningskamrater ser det också.

Vi har under semestern tränat tillsammans med flera olika kamrater som alla har sett hur vi kämpat genom åren, och de ser en enorm skillnad. En av dem uttryckte till och med att hon fick gåshud när hon såg oss på appellplanen. Det värmer, och bevisar också för mig att det inte bara är som jag inbillar mig. Min kära make och PT ger oss också bara lovord. Han lägger upp pass åt oss, gör sitt bästa för att utmana, och berömmer oss båda när vi lyckas. Och lyckas, det gör vi faktiskt för det mesta.

Och när Strix och jag åker ner på träningskvällarna på klubben så kan vi numera jobba utan koppel, och vi fixar oväntade störningar mycket bra. Jag är noga med att inte fresta på för mycket, men visst händer det att vi tappar oss ibland. Den stora skillnaden mot förut är att nu kan vi samla ihop oss, släppa misstaget och jobba vidare.

Stackars Strix måste ha haft ofattbart besvärligt med sitt bråck, eftersom skillnaden är så stor. Sedan påverkar ju min inställning enormt mycket också, och för varje dag växer vårt förtroende för varandra i svåra situationer, och det innebär att vi tar stora kliv framåt. Ibland måste jag nypa mig i armen för att inse att jag inte drömmer.

But secretly you just can’t believe it’s true / When wonderfully, beautifully
/ Suddenly it happens to you

… A new fantastic point of view / No one to tell us ”No” / Or where to go / Or say we’re only dreaming …

Så mycket har hänt sedan jag skrev sist. Vi har kastats mellan hopp och förtvivlan, och det var plötsligt så mycket som stod på spel. Från till synes ingenstans blev Strix akut sjuk. Skyhög feber och helt apatisk. Proverna visade en snabbsänka på 256 (!) men i övrigt hittade de ingenting. Hem med en antibiotikakur och han blev först bättre. Men en dryg vecka senare var han helt förstoppad, och det var bara att åka in igen. Nu blev det ultraljudsundersökning och det visade sig att prostatan var rejält förstorad och att han även hade dubbelsidigt perinealbråck. Han blev uppsatt på väntelista för operation och kastration, men med tanke på situationen med coronaviruset skulle vi förbereda oss på att det kunde ta tid. Jobbigt läge, eftersom han hade rejält svårt med avföringen.

Men det gick lyckligtvis fortare än vi kunnat ana. 16 april opererades han, och dagen efter fick vi hem en tapper och stukad gosse. Han var rejält svullen, hade ont och var vinglig samt lite inkontinent efter epiduralen. Men hungrig var han, och glad att vara hemma, även om han hade det jobbigt. Vi hade förberett här hemma med att montera isär sängen, så att Strix och jag kunde sova på golvet, och vi hade plockat bort allt löst samt satt upp grindar för att begränsa ytan han kunde vara på. Han var inte direkt överförtjust i att ha tratt, men accepterade det utan några större problem (mer än att han välte omkull det mesta av det som fanns kvar att välta). Vi pusslade med semesterdagar, och turades om med att vara hemma hos honom under hela konvalescensen. Korta rastningsrundor, regelbundna små matportioner och mycket vila stod på schemat. Såren skulle läkas och magen skulle sättas igång.

Allt gick över förväntan. Tacksamheten för allt som har gått bra under tiden känner inga gränser. Vädret var svalt, men soligt, så det var lätt att hålla både Strix och golven rena. Vi hann få operationen innan man ställde in alla planerade djuroperationer pga Corona. Läkningen har gått fantastiskt fint. Mindre än tre månader efter första akutbesöket på Strömsholm är han nu fullt återställd (eller iaf nästan, det fattas kanske lite konditionsträning fortfarande) bortsett från frisyren som skvallrar om att något har hänt.

• 

Tiden mellan dessa bilder har innehållit mycket, både positiva och negativa upplevelser. Lättnaden när det visade sig att han inte hade några problem med magen. Foderbyte, eftersom färskfoder och antibiotika inte riktigt går hand i hand, och så en förmodad allergisk reaktion på nya fodret. Problem med svansroten (om det var nerver som kom i kläm eller om det retade från stygnen vet vi inte). Lyckan över första korta spåret. Oron när han lyckades komma lös och jagade efter en katt i full fart (när stygnen fortfarande satt kvar och han INTE skulle få springa). Listan kan göras lång.

Samtidigt som vi är mitt uppe i allt detta rasar coronapandemin över världen. Det är sannerligen en märklig tid, och vi är så lyckligt lottade att vi inte har någon av våra närmaste som blivit illa drabbad. Vår lilla värld här hemma har ju liksom stått stilla, men genom våra respektive jobb så påminns vi hela tiden om smittans framfart. Vi gör vad vi kan för att bidra; vi låter bli att resa, vi håller oss lugna och vi tvättar händerna. Man påminns igen om vad som är viktigt här i livet.

Det känns verkligen som att både Strix och vi fått en andra chans. Jag har fått mig en rejäl tankeställare. Det enda som egentligen betyder något är att Strix är kvar hos oss och att han mår bra. Han har dessutom blivit betydligt mer harmonisk. Om det beror på att han nu är kastrerad, eller att han inte längre har ont, eller (kanske det mest troliga) en kombination av detta vet jag inte, men det är inte heller viktigt. Det viktiga är att han mår bättre och bättre för varje dag som går.

• 

Nu börjar vår nya resa, i en helt ny värld. Nu vet jag att Strix mår så mycket bättre, att han orkar välja bort störningar på ett sätt som han inte klarat tidigare, och att vi nu kan sätta igång vår träning på allvar igen. Men vi gör det försiktigt. Den här gången ska vi bara njuta av tiden tillsammans och fokusera på glädjen och våra möjligheter. Massor med belöning, fokus på en sak i taget och hela tiden på hans villkor. Hans inställning är (som alltid) enorm; han hänger glatt med på allt jag hittar på, men nu utan att tappa fattningen som tidigare. Min uppgift blir nu att inte rusa på för snabbt, utan verkligen befästa grunderna på nytt och hitta en ny trygghet i träningssituationen. Det känns som en saga. Tänk att jag får vara med om det här.

… now, when did / You last let your heart decide? / I can open your eyes / Take you wonder by wonder / Over, sideways and under / On a magic carpet ride …