Andica

I vanlig ordning har vi firat midsommar hos min syster i Kumla. Vi sitter på lövad loge och njuter av traditionell midsommarmat med klassisk efterrätt.

Varje år är det sedan lika spännande att se hur fin tårta som serveras. Den är ALLTID god och ALLTID vacker. I år var det körsbär.

Strix är med inne på logen, men får vara i bur. Med sin allergi klarar inte min syster att få honom för nära, men på logen och med lite avstånd fungerar det bra. Med takluckan öppen kunde han ändå känna att han fick vara tillsammans med oss. Mycket praktisk lösning (och dessutom kanonbra att ha hans huvud på precis rätt höjd vid min stol så att han kunde provsmaka osten).

I övrigt är det lite jobbigt för Strix här på hemmaplan just nu. Grannarna är för tillfället hundvakt åt två hundar, och det går inte alls särskilt bra dem emellan. Strix är ovanligt på och märkbart störd av arrangemanget. Han visar närmast upp ett beteende som om de vore löptikar (vandrar, piper, vill inte äta, har svårt att sova), med den skillnaden att han ABSOLUT inte vill ha dem i närheten. Det är dock inga tikar, så jag funderar på om de möjligen kan vara kemiskt kastrerade. Det ska ju kunna trigga igång vissa hanar har jag hört, och Strix kanske är en sådan som reagerar på det viset. Jobbigt är det, hur som helst.

På söndagen var vi iväg till ett stall i närheten och tränade nosework. Så otroligt spännande att se hur bra han kunde jobba trots svåra vindar. Vi gömde både inne och ute, och insåg att trots att det blåste friskt var det lite märkligare vägar som doften tog INNE i stallet. Han letade på bra och hittade efter lite jobb på gömmorna. Dock kom han av sig lite när han plötsligt insåg att det stod en häst i en av boxarna. Det hade han inte fattat först. Nyttig träning. Himla kul att han kunde fokusera med tanke på hans något splittrade uppträdande i övrigt.

Och idag, måndag, så tog vi ett nytt tag med HtM-träningen igen. Jag valde att hålla till inomhus, även om det blir lite väl trångt, för jag ville inte att han skulle störa sig på grannarnas ”gäster”. Efter ett uppehåll brukar det vara lite si och så med utförandet från start,men jag körde hela programmet direkt utan extra hjälper eller förstärkningar. Han hängde med direkt, med fullt fokus. Duktig liten kille belönades med ett godisregn efter slutposen. Vi körde slutet några gånger till med olika belöningar och sedan avslutade vi. Jag ville VERKLIGEN köra en gång till och filma, men valde att avstå. Bättre att sluta med känslan på topp. Det var svårt, men jag vet att jag gjorde rätt och känner mig mycket stolt över att jag klarade det.

 

Äntligen fick vi vårt första diplom i Nosework. Gårdagens tävling omfattade samtliga moment och gick av stapeln i strålande solsken. Allt kändes mycket bra och humöret var på topp hos de allra flesta.

Strix skötte sig fantastiskt bra, både när det gäller sökarbetet och under väntetiderna emellan. Eftersom vi tävlade på förmiddagen så valde vi att ta en promenad i omgivningarna medan eftermiddagens ekipage jobbade i banorna. Det blev ändå en ganska lång väntan, men stämningen var mycket bra. Otroligt fint arrangerat!

Placeringsmässigt var det inte mycket att hurra för. Strix söker inte särskilt snabbt. Ska vi lyckas med korta tider gäller det att ha lite tur också, men för mig är det totalt oviktigt med tiden (så länge vi hinner inom marginalen förstås). Det viktiga för mig är att Strix söker fokuserat och metodiskt, och det gjorde han igår 🙂

Några av kommentarerna:
”Fint att ge hunden tid att komma igång att söka efter snabb miljökontroll”
”Fint att du väntar ut hunden och låter den komma ända fram till källan”
”Fint avslut”
”Trevlig start”
”Fäster fint vid doften”
”Stöttar upp hunden bra”
”Håller ett bra lugn”

Jag känner mig verkligen kanonstolt över vår prestation!

Nu dröjer det ett tag innan nästa gång, det är svårt att komma med. Idag kom beskedet om en tävling jag anmält mig till i höst. Jag stod på reservplats 93 på 40 starter …

Hur som helst, idag är vi tillbaka i vardagen. Promenad i ösregnet efter förmiddagens jobb. Jag är fullständigt genomblöt och frusen (det började ju inte regna förrän vi kommit en bit, så jag var ABSOLUT inte klädd för en rotblöta) och i skrivande stund tappar jag upp ett varmt bad som jag ska krypa ned i för att få upp värmen igen.

Nu ska vi fortsätta träna nosework, men den närmaste tiden kommer jag att lägga lite mer fokus på htm. Jag är ju med i en programboostgrupp, och jag har fått massor av idéer som jag måste prova nu när jag kan lägga lite mindre tid på nosework och mer på htm. (Kanske jag provar lite freestyle också, vi får se.)

Det är en härlig känsla när allt går åt rätt håll.

Sista kvällen i maj begav vi oss iväg till Borlänge för att tävla Nosework Enskilt moment, fordon. Med tanke på vårt usla debutresultat hade jag idag satt upp endast uppgiftsmål. Självklart ville jag förstås ha ett bra resultat också, men det viktigaste var ändå att klara våra uppgiftsmål. Att tänka på det sättet har gjort stor skillnad för min enorma tävlingsinstinkt. Insikten att det faktiskt inte heller är självklart att man KAN tävla tillsammans och då bör njuta och ha roligt tillsammans de gånger man kan det har också gjort sitt till.

Uppgiftsmålet var att stötta Strix genom HELA tävlingen. Inte bara under själva söken, 3 min var, utan under hela tiden vi var på plats. Han hade sitt gula band på kopplet och alla (nästan) var otroligt hänsynsfulla. Jag var noga med att hjälpa honom att fokusera på mig i stället för alla andra, även om han förstås fick tillfälle att spana lite också. Han höll en jättefin kontakt och skötte sig mycket bra. Jag valde däremot att flytta bilen då vi hamnat bredvid en som hade svårt att sluta skälla, och det gjorde att Strix hade svårt att koppla av. Jag ville ge honom alla förutsättningar den här kvällen.

De fyra banorna låg på två olika områden. Bana 3 -4 var mellan garagelängor på asfalt och bana 1-2 var högt uppe på en gräsklädd kulle där det fanns fullt av olika fordon (tågvagn, bilar, flygplan, bussar…). Här uppe stormade det rejält, så förutsättningarna var allt annat än enkla. Strix och jag var i gruppen som började nere på asfalten.

Bana 3 var en skåpbil och en täckt släpkärra. Vinden for rätt ordentligt mellan längorna också, och han virrade lite grann men det syntes tydligt att han hade doften fast den var svår att lokalisera. Med 20 sekunders marginal frysmarkerade han sedan kanonfint och våra första 25 poäng var i hamn. ”Söker bra punktvis” blev domarkommentaren.
Direkt över till bana 4. Den bestod av två personbilar. Jag selade av emellan för att kunna få till vår startritual, och nu gick det bättre. Vi började med ”fel” bil och han jobbade på bra. När vi kom till rätt bil så frysmarkerade han hur säkert som helst. Nu hade vi 38 sekunder tillgodo. Ytterligare 25 poäng och nu kände jag mig helnöjd. ”Söker med hjälp fint” blev utlåtandet här.

Nu blev det en lång paus innan det var dags att gå till gräskullen. Vi tog en promenad och höll oss lite för oss själva i bilen. En aning osocialt eftersom jag gillar att prata med folk, men idag hade jag beslutat mig för att allt skulle ske på Strix villkor. Jag drog mig sedan till den markerade väntplatsen för nästa sökområde. Jag gick dit lite för tidigt insåg jag sedan, för vi blev stående lite för länge.

Koncentrationen var därför inte alldeles på topp inför bana 1, en buss. Här uppe blåste det ofantligt, och Strix hade jättesvårt att hålla sig till bussen. Han ville gärna fladdra ut lite. Om det berodde på att underlaget var gräs där de andra gått, att han helt enkelt laddat ur under väntetiden eller om doften blåste ut vet jag förstås inte. När vi väl kommit så långt att jag trodde mig veta ungefär var doften fanns så tog tiden slut. Men doftgömman var mycket riktigt i närheten, så han fick ta den utan poäng för att jag skulle kunna belöna. Gillar verkligen det hundvänliga upplägget i den här sporten. ”Stöttar hunden” var utlåtandet här, och det kändes så skönt att få ett kvitto på att jag agerade rätt.
Bana 2 var sedan två bilvrak. Av och på med selen emellan, allt för rutin och trygghet. I den här banan var det egentligen inga problem bortsett från en liten konstpaus för att kolla in när plasten runt flygplanet bredvid smattrade och flaxade i stormvinden. Med knappa minuten kvar frysmarkerade han lika stensäkert igen och vi hade lyckats med 75 poäng totalt. Helt klart över förväntan. ”Trevlig start. Jobbar bra med sin hund” stod det i protokollet. Så skönt att läsa. Vi har haft så svårt i starterna, men jag har jobbat på startrutinerna. Och att hjälpa honom är ju min uppgift.

Vid prisutdelningen konstaterade de att det hade varit tuffa förhållanden. Det gör mig extra stolt över våra tre delsök med full pott. Trött men lycklig körde jag den långa vägen hem och kom inte i säng förrän efter kl ett på natten. Lite tufft att gå upp i morse, men det får man ta.

Det känns verkligen som att ekorrhjulet, som varit på väg lite för hastigt åt fel håll, faktiskt har vänt och nu snurrar lite försiktigt åt rätt håll igen. Även utanför tävlingsbanan gör vi framsteg. Vårt envisa tragglande med att få ordning på Strix förkärlek att streta i kopplet på promenaderna visar nu riktigt fina resultat. Det kan tyckas som en enkel sak, men det är med det som med allt annat, när det har fått gå lite för långt är det alltid svårt att jobba bort olater.

Häromdagen såg jag en orm.

Det är få saker i världen som skrämmer mig mer. Nåja, kanske inte om man verkligen ställer saker på sin spets, men jag är verkligen ruskigt rädd för ormar. Det spelar ingen roll om det är en huggorm, som faktiskt ÄR farlig, eller om det är en kopparorm. Pulsen skenar, det ringer i öronen, kallsvetten rinner och magen känns som om den vänder sig ut och in. Numera hoppar jag inte högt, och inte skriker jag heller – men jag är precis lika skräckslagen som tidigare. Det märks bara inte lika tydligt – trodde jag i alla fall.

Hur som helst så såg jag en häromdagen. Jag såg de gula fläckarna och konstaterade blixtsnabbt att det inte var någon reell fara (och nu syftar jag på Strix – för min egen del är det alltid en nära-döden-upplevelse att se en orm, oavsett sort och oavsett om det är live eller bara på bild). Snoken befann sig i dikeskanten på den sidan som Strix och jag INTE var på. Strix såg den inte, han hade fullt upp med att leta spännande lukter på ”vår” sida av vägen. Själv försökte jag bara bevara lugnet och inte reagera alls. Efter några sekunder såg jag i ögonvrån hur Strix hade höjt svansen och stod på stela ben och spanade överallt runt oss. Huvudet gick runt som en parabol. Att han försökte fundera ut var faran fanns var tydligt, men hur han än spanade så kunde han inte räkna ut vad som hotade oss (eller mig, då) och han var spänd en stund när vi fortsatte promenaden.

Där och då insåg jag på riktigt hur otroligt mycket föraren påverkar sin hund. Jisses! Inte undra på att det blir galet i vår träning när jag spänner mig för mycket. Nyttig tankeställare, även om jag redan vet att jag påverkar mer än jag skulle önska ibland. Det är otroligt fascinerande och lärorikt att leva med hund.

I morse såg vi en ung älg på mycket nära håll. Den blev jag inte alls lika rädd för (fast det borde jag kanske ha blivit). Strix såg dock den här (svårt att missa på ca 20 meter) och ville gärna fram. Han har onödigt stort viltintresse. Men eftersom jag inte var rädd, bara fascinerad, kunde jag hålla honom relativt lugn och älgen kunde kliva tillbaka in i skogen igen. Nu – när han haft närkontakt med en älg – var har inte hälften så spänd som han varit några dagar innan – när det egentligen inte hade hänt någonting alls. Ännu ett bevis på hur mycket av Strix beteende som bottnar i mig

Med tanke på hur mycket jag påverkar honom hade jag verkligen tänkt till inför kvällens noseworkkurs. Fordon körde vi idag. Det är ju starten som ställer till det för Strix ibland. Han verkar tro att man måste hålla koll på allt runtomkring också och har då svårt att fokusera på arbetsuppgiften. Jag har funderat mycket runt det, och med tanke på insikterna jag fått har jag rannsakat mig själv och nu försökt lägga upp en liten startritual åt oss. Syftet med det är att – just det! – se till att jag gör mitt jobb och på så sätt se till att han känner att han kan göra sitt utan att behöva ”ta hand om” mig samtidigt.

Samtliga sök idag hade fokus från start. Alla söken blev lyckade. Två gånger flyttades gömman bara en kort bit, och då startade jag om utan den nya ritualen. Sämre arbete direkt och snabb markering på gamla stället. Berodde det på starten? Svårt att säga säkert, men troligtvis. Att jag kallar även dessa sök lyckade beror på insikten om HUR viktig startrutinen är.  Idag var alla söken okända för mig, men det går sannerligen att lita på hans markeringar.

Allra sist fick vi veta att det på tre fordon fanns fyra gömmor. Minst en på varje, och sedan var det bara att köra igång. Strix lyckades lokalisera allihop och jag kunde dessutom tolka hans markeringar helt rätt. Jag var så sjukt nöjd när vi åkte hemåt. Och i morgon förmiddag är det dags för nästa träningspass. Det är otroligt roligt med nosework.

I helgen har Strix och jag varit på kurs igen. Denna gång var det mest för mig och mycket tid i bur för Strix. Jättebra passivitetsträning, som han verkligen behöver. De övningar han var med på skötte han jättebra. Jag tror inte att han har haft speciellt tråkigt, utan verkade väldigt nöjd.

Kursen hölls av Karin Prytz, Tass i Hand, som jag varmt kan rekommendera. Ämnet var hundspråk och psykologi, och det var otroligt givande. Vi hann med många intressanta diskussioner. Språk, signaler, stress, passivitet, inlärning, forskning, relationer, känslor … ja, kort sagt det mesta.

Nu har ju Strix lite svårt att lita på andra hundar, och går gärna in i försvar lite onödigt tidigt. Han har tyvärr hamnat på fel plats vid fel tillfälle några gånger och har därför fått tråkiga erfarenheter. Även andra saker som dyker upp plötsligt kan ibland utlösa samma reaktion.

Jag älskar Strix (om någon nu missat det), och jag har bestämt mig för att hjälpa honom ur det här. Om jag tycker att det är jobbigt så är det säkert ingenting mot vad han känner.  Under helgen har vi gjort jättefina framsteg, och jag har dessutom fått  upp ögonen för vilka olika alternativ som är bättre eller sämre i just hans fall. Fyllt på lite i verktygslådan, kan man säga. Och att få ett kvitto på att han reagerat rätt till 100% när han fått rätt förutsättningar, även i – för honom – svåra situationer, känns obeskrivligt skönt.

Jag har tänkt att vi ska boka en privatlektion eller två också där vi kan gå mer på djupet i vad just han (och jag) behöver, och känner mig riktigt hoppfull.

Efter att ha kommit hem så slocknade vi båda tidigt båda kvällarna. Det var förvånansvärt lätt att gå upp dag 2, men idag blir det nog inte så många knop för oss. Det är ju tur att jag jobbar kväll så att vi kan ta det lite lugnt. Efter en skön sovmorgon och morgonsväng latar vi oss lite och satsar sedan på en lång skön skogspromenad, det låter lagom.

Strix och jag är med i en programboostgrupp för freestyle/htm på nätet. Helt suveränt. Man får ta del av alla i gruppens tankar och funderingar, och så får man hela tiden stöd och feedback från kursledaren. Just nu slipar vi på programstart, och jag börjar ÄNTLIGEN känna att det lossnar i starten. Det får inte vara för svårt, det får inte vara för lätt och Strix och jag måste våga lita på varandra. Svår balansgång, men det känns som vi är på rätt väg nu. (Blir dessutom grön av avund när jag ser vad andra har lyckats hitta på. Såå bra idéer man kan få. Hoppas verkligen att jag lyckas bli lika kreativ så småningom.)

Den här helgen har varit suverän på många sätt. Sovmorgon gånger två, inte fel alls. Visst, Strix ska få en promenad och frukost, men att kunna krypa ner under täcket en stund efter det känns bara såååå lyxigt. Att det dessutom varit riktigt vårväder har ju inte känts fel heller, denna kalla vår.

På lördagseftermiddagen träffades vi från noseworkgänget på tågstationen i Kungsör. Många utmaningar och störningar fanns det där, vill jag lova. Frestelsen att kissa var lite väl stor … Jag har bestämt mig för att träna utan byxorna på honom och försöka korrigera honom så att han ska förstå att det inte är okej att kissa när han är ”på jobbet”. Här hade vi lite att jobba på med tanke på hur pass inkissat området troligtvis var. Men jag avgick med segern där. Hoppas att han lär sig med tiden.

Hur som helst så hade han lite svårt med fokus på de första gömmorna. Det lite typiskt honom. Han jobbar bättre efter en eller två lyckade sök. Jag får ta till mig det och försöka få till en bra startrutin. När han väl fokuserar är han superduktig.

På söndagen fick vi låna grannarnas garage, vedbacke och växthus. Här kunde jag gömma flera doftkällor, och Strix jobbade på fint (efter att ha snurrat lite väl mycket i starten (igen).

Lite senare på eftermiddagen preparerade maken två fordon åt oss. Detta för att jag inte skulle veta. Det är så viktigt att inte veta och att inte styra. Lite ofokuserat i starten på cykeln, som vi körde först. Men snart var han inne i det, och jag valde att avvakta med att signalera markering tills han VERKLIGEN hade fryst doften under framhjulets stänkskärm.

Direkt efter det gick vi till gräsklipparen. Nu var det inga problem i starten, och snart kunde Strix konstatera var doftgömman fanns och markera så att det inte fanns några tveksamheter.

I övriga vardagslydnaden jobbar vi mycket på kontakten under promenaderna. Den är inte alltid den bästa och Strix drar en hel del i kopplet. Sånt där som borde vara självklart är inte alltid det man ägnar sig åt. Det har varit lite si och så med hans koppelträning (av olika anledningar) ända sedan han var liten, men skam den som ger sig. Det är först nu i vår som jag tagit tag i det mer konsekvent, och träning och envishet visar sig ge resultat (förstås!). Nu går det jättebra i störningsfria miljöer. Vi jobbar vidare.

 

 

Första varma vårdagen inföll den första maj i år. Då åkte vi iväg och tävlade i Nosework, Strix och jag. Inga förkunskaper som helst i själva tävlingsverksamheten hade jag, och därmed inga som helst resultatmål. De mål jag hade satt upp för dagen var att lära mig så mycket som möjligt, se till att vi hade roligt utan prestationskrav och att lita på Strix fullt ut. Jag lyckades med allt utom det där sista, men även där skötte jag mig bättre än förväntat (vilket förstås ledde till att Strix gjorde det också).

Vi började med inomhussöket. Här jobbade Strix runt jättebra, och slutligen stannade han och frös till mycket tydligt. Han hade då nosen precis mellan ett kylskåp och en liten pall. Båda stod vid väggen med någon decimeters mellanrum. Strix frös med nosen mitt emellan, lågt. Här skulle jag förstås ha stillat mig lite, så att han hade markerat tydligare, men jag var så glad att han markerade (han har ju ingen jätterutin på olika hydrolatsorter och jag vet att han kan bli tveksam när det är en ny doftvariant) att jag höjde handen och sade Markerat. Jag fick då frågan var doften fanns, och då gissade jag på pallen. Det var fel, eftersom doften satt på baksidan av kylskåpet. Ack, så nära. Men här lärde jag mig att jag ska vänta ut en mer distinkt och exakt markering.

Direkt efter detta gick vi till utomhussöket. Här var det splittrat. Vi såg de andra på avstånd, och det störde honom lite. Sedan hade några kissat, och han var också på väg. Jag korrigerade förstås (och fick självklart avdrag för det). Mycket ofokuserat arbete var det, och Strix fastnade lite envist på en sten. Osäker på kissförsöket som jag var ville jag inte ha honom där. När tiden gått ut fick jag veta att doften satt på undersidan av stenen, där jag då inte hade låtit honom jobba färdigt …
Jag hade fått höra på kursen att doften inte ska placeras på marken, för att undvika krafsande, så det fanns förstås inte i min världsbild att den skulle finnas där. Där ser man att man INTE ska ha förutfattade meningar.

Sedan var det en längre paus. Detta var nu årets första riktigt varma dag så vi blev riktigt slöa, både Strix och jag. Men sedan var det då dags igen.

Fordonssöket var nästa station. Det bestod av en bil och en åkgräsklippare. Strix var trött och jobbade inte så bra första vändan. Vi gick ett varv till. Här uppehöll han sig en stund vid ena framhjulet på bilen, men markerade inte. Vi gick tillbaka till gräsklipparen. Precis när de sagt att tiden var ute så hittade han doften. Fel igen, men för honom blev det rätt. Lärdomen jag drog här var att jag måste låta honom arbeta på lite större avstånd från mig. Han blev nog lite pressad av att jag höll mig inpå honom.

Allra sist hade vi behållarsöket. Detta var inne på en loge med en presenning som ”vägg” mot övriga tävlande – både hundar och folk. Dessa både hördes och syntes som silhuetter genom duken och Strix blev lite stressad av det. Han markerade halvhjärtat en låda. Det kändes inte rätt, men vad skulle jag göra? Precis när jag räcker upp handen byter han till den bredvid, och det var förstås den som innehöll doften.

Noll poäng totalt! Inget att skryta med, men jag är ändå mycket nöjd. Strix skötte sig bra hela vägen. Det är inte hans fel att jag inte vågade vänta ut honom för en exakt markering. Att vi inte hann med fordonen var väl också jag, och stenen på utomhussöket tar jag på mig helt och hållet. Jag har lärt mig massor. Strix jobbade på bra trots värme, trötthet och störningar. Vi kommer igen med nya friska tag 🙂

Att jag, som är en utpräglad tävlingsmänniska, faktiskt är nöjd med noll poäng känns lite ovant, men riktigt bra. Det både förvånar och gläder mig – verkligen!

Dagen efter var vi på kurs igen.
Strix jobbade jättefint och hittade doften varje gång. Det blev en riktigt, riktigt bra boost efter gårdagens jobbiga sök, och det visar sig att jag nog låser honom lite mer än önskvärt när jag får nervpåslag. (What else is new???)

Igår fick han helt och hållet ledigt, men nu drar vi igång med intensivsatsning på htm (vi är med i en programboost-satsning på nätet) och så fortsätter vi självklart med noseworken.