… with many a winding turn / that leads us to who knows where / who knows where …
Det är sannerligen en lång och slingrande väg att gå när man hamnat fel. När den berömda magkänslan har fått ge vika för alltför mycket tänkande, analyserande och grubblande. När man låtit prestationskraven vinna över glädjen. När allt, som egentligen är så enkelt och självklart, plötsligt blivit krångligt, svårt och nästan sönderstrukturerat. När det börjar kännas omöjligt.
Jag är inte den som ger upp. Tvärtom. Och för ett tag sedan kom jag till insikt med att jag tappat bort känslan för vad som är viktigt i hundträningen. Tack vare fina vänner och ytterst duktiga online instruktörer känns det som om vi nu äntligen är på rätt spår igen. Men det tar tid. Inte nog med att jag själv ska orka lägga bort alla mina krav på mig själv (jag måste våga låta bli att vara duktig hela tiden och bara vara mig själv), Strix ska också övertygas om att det från och med nu inte ska bli sådär fel igen. Och det görs inte i en handvändning. Vi älskar varandra, Strix och jag, men vi har till viss del tappat bort tilliten i svåra situationer. Nu gäller det att bygga upp den igen. Det tar tid, och måste få ta tid.
Delmål ett är att jag måste sänka mina orimligt höga krav på mig själv (och därmed de orättvisa krav som då ställs på Strix) och jag tog ett stapplande steg på den vägen i helgen. Anmäld till HtM på hemmaplan var målet att belöna på planen (och alltså diska oss) när han kom tillbaka efter tapp. Jag klarade det inte fullt ut (hoppet om att det skulle gå utan disk blev för frestande) utan väntade till efter tapp nr.2 (som bara kom för att jag INTE belönade när han gjorde rätt första gången). Dock blev det ruskigt bra ändå, och nu är jag helt övertygad om att tappen inte händer för att han vill TILL något annat, utan att det handlar om att han inte orkar kanalisera sin energi och arbetslust på rätt sätt. Att han verkligen VILL jobba tillsammans med mig framgick utom allt tvivel, så nu gäller det att vara övertydlig och bygga förtroende i rätt takt. Diskade blev vi, men kommentarerna, wow!
Nu har jag därför anmält till flera tävlingar, enbart för att tvinga mig själv att göra pedagogiska starter för hunden, INTE några som ska generera i något resultat. Dessa tävlingar är för Strix skull, och inte för min. Jag ska utanför min comfort-zone, och det rejält
Nästa steg på vägen tog jag igår när jag åkte ner till centrala Kungsör för att träna mitt på Stortorget. Inte för att det är så stort, men med folk som passerade lite godtyckligt, hundar som rörde sig och lite annat så bjöd det i alla fall på lite utmaningar, inte minst för mig. Strix överraskade mig med att hålla ihop betydligt bättre än väntat – men så gav jag honom också rätt förutsättningar. Mera sådan träning är på gång, och jag ser fram emot en spännande höst.
Plötsligt är glädjen tillbaka, magkänslan på plats och prestationsångesten förvisad. Vägen må vara lång, men vi ska nog hitta hem till sist.
So on we go / His welfare is of my concern / No burden is he to bear / We’ll get there
For I know / He would not encumber me / He ain’t heavy, he’s my brother