Ja, det finns inget annat att säga. Det finns inte något adjektiv som passar bättre än just det för att beskriva Strix prestation i spåret igår. Min bästa PT framhåller också att han imponerades, inte bara av Strix, utan även av mig. Han menade att jag för ett år sedan aldrig hade fullföljt (eller ens startat) detta spår. Och han har rätt. Det säger en hel del om hur långt vi har kommit, både Strix och jag.
Spåret låg i en grusgrop, med ett tunt lager av snö ovanpå. Det innebär förstås att spåret blir synligt för mig (och även för Strix), men han har visat vid så många tillfällen tidigare att han INTE går på synen, utan enbart använder nosen. Jag gillar att träna spår i snö av just den anledningen. Vad man dessutom ser i snön är hur det förmodligen alltid upplevs ur hundperspektiv …
Det är inte utan att man blir lite ödmjuk inför vilken kapacitet deras nos besitter. Och det faktum att spår efter människa egentligen borde vara lite mindre intressant de än andra gör ju det hela ännu mer imponerande.
Men det var inte detta som var den stora bedriften den här gången. Spåret var utlagt och vi hade gått en promenad medan vi väntade på att liggtiden skulle bli lagom. När vi går vägen fram mot spåret blir vi omkörda av en bil som svänger av vägen och åker ned i gropen och parkerar. Maken säger då att ”jaha, de står nästan mitt i spåret”. Ut ur bilen går två människor, och de tar dessutom ut en hund. De vet självklart inte om att det ligger ett spår där nere. Jag har ingen koll på hur spåret går, mer än att vi bör passera den parkerade bilen på relativt nära håll. Trots detta och trots att det är både hund och personer där nere beslutar jag mig för att försöka, så jag selar på. Strix har till att börja med fullt fokus på bil, människor och hund, så det tar lite tid i starten. Jag väljer att låta det ta den tid som behövs, och till slut kommer vi igång.
När vi väl är igång så släpper Strix intresse för dem. Nu existerar bara spåret. Medan vi går ser jag i ögonvrån att personerna insett att vi spårar, och att de därmed fångar in sin hund och kopplar den. Vart de sedan tar vägen ser jag inte, för mitt fokus ligger på Strix. Hans fokus ligger fortfarande på spåret. Vi tar oss genom en vinkel och över en liten knäppa. Nu ser jag att vi är på väg rakt emot deras bil. Strix ångar på, helt obekymrad om sin omgivning. I jämnhöjd med bilen, cirka 5 meter ifrån den, plockar Strix upp en apport och kommer tillbaka till mig med den. Jag ser samtidigt att personerna sitter på huk med sin kopplade hund helt passiva bakom sin egen baklucka. Jag blir lite paff att de är så nära (jag trodde att de hade gått bortåt) och vågar därför inte tjoa och kasta med apporten som jag brukar, man vet ju inte om den andra hunden skulle gå igång på det, utan jag belönar lugnt och sansat med godis. Medan Strix får sina godbitar hälsar jag lite försiktigt på personerna. De ler och säger att de förstått att vi hade ett spår där och därför valt att vara stilla. Jag tackar och svarar att, ja vi ska snart fortsätta.
Efter belöningen startar jag Strix igen, och han tittar bara till lite kort på dem innan han fortsätter att arbeta framåt i spåret, som han sedan fortsatte ända till slutet som på räls.
Bilden visar vägen som deras bil åkt ned i gropen på. Fotot är taget ståendes på vägen som vi startade från, lite längre åt höger. Framför nosen på den parkerade bilen syns knäppan som vi kom spårande över. Apporten låg på den här sidan om bilen och de befann sig alldeles bakom bilen. Spåret fortsatte sedan över vägen och ut till vänster i bild.
Jag har fortfarande inte riktigt smält detta. Strix med stora svårigheter att hålla fokus med störningar tätt inpå, och jag med stora svårigheter att lita på att han ska göra just det. Snacka om att vi överträffade oss själva.
Det har varit en mycket bra start på året, som för övrigt började med ett riktigt bra spår tidigare i veckan när vi spårade på frusen vall.
Nu är snart vardagen igång, och gruppträningen i hallen drar igång. Jag ser verkligen fram emot våra kommande träningar med tillförsikt.