Månad: juli 2019

Hear my words that I might teach you / Take my arms that I might reach you …

Vår allra bästa PT ökar successivt svårigheterna för oss. Jag lyssnar på vad han säger och tar emot all hjälp han erbjuder. Detta pass handlade om att behålla rutiner trots olika störningar. Vi har fått öva på hur vi ska gå in på planen, och hur vi ska gå ut. Detta oavsett vad som händer omkring oss, och hur förberedda vi är. Startrutin och belöningsritual börjar befästas alltmer, och vi blir tryggare. Vi har även bara varit stilla och passiva på planen medan PT agerat störningsobjekt. Dessutom har vi förstås också tränat moment.

Den sista kvarten plockades allt möjligt ut på planen för att distrahera oss så mycket som möjligt. Jag fick i uppgift att hålla oss bland sakerna, och göra olika ”moment” men fokusera mest på kontakt och glädje oavsett vad som hände. Det svåraste var nog när PT mitt i denna övning gick runt precis efter oss, som en skugga under ca 30 sekunder (oj, vad det är länge). Jag skötte dock min uppgift och höll oss båda kvar i bubblan. Strix skötte därmed sitt också. Men man tappar begrepp om tid och rum, för vad jag faktiskt inte insåg där och då, utan först när PT berättade det, var att från det att vi började, via ”skuggandet” och till slutet gick vi nonstop under totalt 5-10 minuter. Filmen visar slutklämmen. Jag tror inte att man kan undgå att se glädjen hos oss båda.

Vad som, om möjligt, är ännu mer glädjande är att under vår timme i hallen så sade Strix inte ett enda ljud. Han var med mig hela tiden, och när störningarna pockade för mycket valde han med lite hjälp själv bort dem och återgick till fokus igen. Känslan som infinner sig bara jag tänker på det är överväldigande. Jag vet att det är sant, för jag var ju där, men det känns likafullt overkligt. Tack vare min underbara PT har vi nått många delmål på kort tid. Vi klappar oss på axeln för vartenda ett. Och nu känns det inte längre helt omöjligt (även om vi har lång väg kvar) att nå fram till min långsiktiga vision. På vägen dit njuter jag av tystnaden.

And the vision that was planted in my brain / Still remains / Within the sound of silence

… so am I

Vi fortsätter att jobba oss in i vår bubbla. Vår PT känner oss utan och innan och får oss att växa tillsammans i lagom takt. Samarbetet, kontakten och glädjen ökar från gång till gång.

Vi får utmana våra demoner, och vi blir någon gång pressade lite för långt. Då går det – som tidigare – lite över styr, men skillnaden i hur vi hanterar det är enorm. Strix exploderar som tidigare när det blir lite för svårt, men i stället för att vi tillsammans tappar fokus och går in i en negativ spiral, så vänder vi nu direkt till nytt fokus, och så kan vi köra vidare på en gång. Och det är faktiskt Strix som gör detta bäst!!!!!

Denna vecka har vi gjort några korta träningspass under en lång promenad nere i Kungsör. Under denna promenad körde vi första passet nere i hundlekgården. Perfekt med inhägnat, för då kunde vi köra okopplat. Trots massor av spännande dofter valde Strix att lägga allt krut och fokus på sin uppgift och det var bara när JAG gjorde bort mig som han kom av sig, men han kom direkt tillbaka till sitt jobb igen. När vi kom ned till parken nedanför stationen körde vi lite igen. Fokuset var här kanon. Sista passet tog vi i Pinnparken. Lekplatsen var full med barn och det rörde sig folk runtomkring. Det var svåra störningar, och vi var båda trötta så det blev inte så jättebra från start, men desto bättre när vi startade om. Vi valde att avsluta direkt när det gick bra igen med tanke på störning och trötthet.

Vi har också varit i två hallar. Eskilstuna och Kungsör. Dessa tillfällen har gett mig en helt ny och fullständigt underbar känsla. Strix har BARA ögon för mig när träningen erbjuds. PT skulle ta ut honom och kissa i Eskilstuna, medan jag skulle banvandra rally. Strix följde med mycket motvilligt, och signalerade tydligt att han INTE ville lämna hallen. PT var full i skratt när de kom tillbaka. Tanken var att Strix skulle få en liten paus, men han hade bara siktet inställt på att komma in till mig igen. Och så brukar han inte alls vara annars. I Kungsör tog jag själv ut honom på snabbkiss, och då ville han minsann med. Att PT var kvar därinne brydde han sig inte ett dugg om. Slutsats: När det är träning på gång är det liksom bara jag som finns för honom.

Det är helt fantastiskt hur han väljer bort omgivningen så att det bara blir vi. Strix och jag. Visst, detta är när PT är med och jag orkar släppa kontrollbehovet. Jag gör mig inga som helst illusioner om att det ska fungera i en tävlingssituation än, om ens någonsin, men insikten om vilka otroliga framsteg vi gjort på så pass kort tid är överväldigande. Förtroendet som hade fått sig en rejäl knäck är på god väg tillbaka och glädjen jag känner över det går knappast att beskriva.

Maybe millions of people go by / But they all disappear from view / And I only have eyes for you

… we can

Plötsligt står det klart att det verkligen är så. Förtroendet mellan oss börjar helas och vi vågar börja lita på varandra. Och vad vi plötsligt kan när vi vågar det. Känslan är berusande.

Vissa platser är svårare än andra för oss, och igår valde jag att bara köra en mycket kort träning på en sådan plats. Här brukar Strix gå på klorna, med sinnena på helspänn, beredd på att något ska hända som han behöver interagera med. Självfallet gör ju jag det också … Hrmmm.
Men nu satte jag mig över den där känslan, valde att försöka ta oss in i bubblan, ställa upp och gå några meter med full kontakt. Detta utan att ha stöd av vår bästa PT. Och det LYCKADES!!! Strix hade fullt fokus på mig och brydde sig inte ett dugg om var vi var någonstans. Gissa om han fick belöning? Gissa om jag berättade för honom resten av promenaden hur oerhört stolt jag var över honom? Gissa om han gick med svansen i topp med full kontakt hela vägen (nästan) hem)?

På kvällen åkte vi och gick en sväng i Lockmora. När vi gick förbi schäferhundklubben var det ingen där och deras plan låg helt öde och tom (vädret var inte direkt på topp med åtta grader och regnskurar), så då lånade vi den lite. Hoppas att det var ok. PT var med och agerade tävlingsledare. Vi fick gå in i bubblan och blev sedan inropade på planen. Bara det har varit svårt tidigare och fått oss ur balans. Icke så nu.

Vi körde nu ett program som innehöll allt möjligt. Blandat med lydnadsmoment och några freestyleövningar, inkallning, budföring, hopp, platsliggning och ja, you name it. Strix höll ihop helt fantastiskt hela vägen trots att vi höll på någonstans mellan 10 och 15 minuter utan paus (förutom små bekräftande belöningar då och då). Inte ett enda tapp, trots att vår PT/TL gjorde sitt bästa för att få mig lite ur balans. Anvisade en punkt att ställa upp på och sedan ändrade sig och flyttade på oss m.m. Regnet tilltog under tiden, men det märktes inte. Strix och jag lyste ikapp, och som PT sade efteråt: ”jag vet inte vem som är lyckligast av er”

Några dagar tidigare tränade vi på en rastplats i skogen. Mitt i alltsammans kom det en bil körande, och jag tänkte genast att ”nu måste vi avbryta”. Vi avbröt momentet, och PT bad mig att koppla upp Strix och gå bortåt längs stigen. Medan personerna i bilen tar ut hundar (ca 50 meter från oss) säger han lugnt ”gå in i bubblan”, varpå jag protesterar att ”ja men, det går ju inte”. ”Gå in i bubblan” upprepar han, och då tittar jag på Strix, som redan befinner sig i bubblan. Jag lyder, släpper fokus på nykomlingarna och går mentalt in till Strix i bubblan. Där kör vi sedan flera övningar, och vågar även koppla loss medan personerna och hundarna (som dessutom var långhåriga collies, ingen aning om vilka) fortfarande är inom synhåll, men går bortåt.

Det som tidigare har känts tröstlöst börjar nu kännas helt möjligt. Vi har fortfarande otroligt lång väg att vandra, men nu vet jag att vi kan.

I know darn well we can work it out / Oh yes we can / I know we can can / yes we can can / why can’t we? / If we wanna, yes we can can