… so am I
Vi fortsätter att jobba oss in i vår bubbla. Vår PT känner oss utan och innan och får oss att växa tillsammans i lagom takt. Samarbetet, kontakten och glädjen ökar från gång till gång.
Vi får utmana våra demoner, och vi blir någon gång pressade lite för långt. Då går det – som tidigare – lite över styr, men skillnaden i hur vi hanterar det är enorm. Strix exploderar som tidigare när det blir lite för svårt, men i stället för att vi tillsammans tappar fokus och går in i en negativ spiral, så vänder vi nu direkt till nytt fokus, och så kan vi köra vidare på en gång. Och det är faktiskt Strix som gör detta bäst!!!!!
Denna vecka har vi gjort några korta träningspass under en lång promenad nere i Kungsör. Under denna promenad körde vi första passet nere i hundlekgården. Perfekt med inhägnat, för då kunde vi köra okopplat. Trots massor av spännande dofter valde Strix att lägga allt krut och fokus på sin uppgift och det var bara när JAG gjorde bort mig som han kom av sig, men han kom direkt tillbaka till sitt jobb igen. När vi kom ned till parken nedanför stationen körde vi lite igen. Fokuset var här kanon. Sista passet tog vi i Pinnparken. Lekplatsen var full med barn och det rörde sig folk runtomkring. Det var svåra störningar, och vi var båda trötta så det blev inte så jättebra från start, men desto bättre när vi startade om. Vi valde att avsluta direkt när det gick bra igen med tanke på störning och trötthet.
Vi har också varit i två hallar. Eskilstuna och Kungsör. Dessa tillfällen har gett mig en helt ny och fullständigt underbar känsla. Strix har BARA ögon för mig när träningen erbjuds. PT skulle ta ut honom och kissa i Eskilstuna, medan jag skulle banvandra rally. Strix följde med mycket motvilligt, och signalerade tydligt att han INTE ville lämna hallen. PT var full i skratt när de kom tillbaka. Tanken var att Strix skulle få en liten paus, men han hade bara siktet inställt på att komma in till mig igen. Och så brukar han inte alls vara annars. I Kungsör tog jag själv ut honom på snabbkiss, och då ville han minsann med. Att PT var kvar därinne brydde han sig inte ett dugg om. Slutsats: När det är träning på gång är det liksom bara jag som finns för honom.
Det är helt fantastiskt hur han väljer bort omgivningen så att det bara blir vi. Strix och jag. Visst, detta är när PT är med och jag orkar släppa kontrollbehovet. Jag gör mig inga som helst illusioner om att det ska fungera i en tävlingssituation än, om ens någonsin, men insikten om vilka otroliga framsteg vi gjort på så pass kort tid är överväldigande. Förtroendet som hade fått sig en rejäl knäck är på god väg tillbaka och glädjen jag känner över det går knappast att beskriva.
Maybe millions of people go by / But they all disappear from view / And I only have eyes for you