No I won’t give in / ’til I reach the end / and then I’ll start again
Jag visste ju att det skulle komma ett bakslag. Att det inte var värre än det var förvånar (och gläder) mig, men jag tar det ändå för vad det var – ett bevis på att jag stegrat kraven lite för fort. Och glädjen över att jag kunde läsa orsaken, bryta det och få tillbaka honom i fokus så totalt överskuggar oron över att det faktiskt inträffade.
Det står nu utom allt tvivel klart att vi ännu inte är klara för den lite friare varianten som freestyle/HtM innebär. Visst, det är väl inte friare än man gör det, men jag är inte lika tydlig och jag litar inte lika mycket på honom här som i lydnad/rally. Och det visar sig. Här behöver vi jobba mer.
När jag väl insett det så var beslutet att stryka oss från helgens tävling lätt att ta. Även om jag tänkt diska oss så kändes det inte rättvist mot Strix att åka dit. Tryggheten är värt ALLT just nu, och jag är så nöjd med att jag lyssnade på magkänslan, tolkade Strix signaler rätt och faktiskt bromsade upp framfarten.
Men. Jag ger ju aldrig upp, byter bara angreppsvinkel. Nu är det tävlingsträning i rally närmast på agendan. Parallellt med det tränar vi på med lydnadsmomenten och med HtM. Planen med HtM är att göra det lika tydligt som lydnadsklassen. Ett steg i taget, sakta men säkert.
Vi kämpar på. Vi ger inte upp. Vi må gå på pumpen lite då och då, men vi fortsätter envist att försöka.
