Paradox

Sämsta  poäng någonsin, och ändå så otroligt nöjd. Det är sannerligen en paradox av stora mått för någon som är så tävlingsinriktad som jag.

Igår startade vi i rallylydnad, nybörjarklass. Visserligen har vi redan vår titel och uppflyttning, men jag har ändå valt att stanna i den klassen. Det är ett bra sätt att träna tycker jag. Och vi behöver verkligen all träning vi kan få i tävlingsmiljö. Koppel på, inga leksaker på planen och inga hopp – en ypperlig chans för oss som det bara är dumt att inte ta.

Igår blev det lite stressigt innan start, så jag hann inte in i rätt stämning. Dock var jag glatt överraskad över att han inte verkade hetsa upp sig det minsta över de andra hundarna som var på plats. Det blev en mycket snabb kontaktövning innan det var dags att gå in i banan då hunden innan oss plötsligt bröt. Alldeles för snabb skulle det visa sig.

Jag hann inte samla mig och spände mig totalt när jag gick in för att ställa upp vid startskylten. Starten är vår klart svagaste del och här behöver jag jobba betydligt mer. Strix reagerade direkt med att skälla och backa undan, som han alltid gör när han upplever att han inte har mitt fulla stöd och blir osäker på vad som förväntas. Jag väntade därför lite extra och uppmuntrade honom att komma med innan jag startade. Det hjälpte väl inte direkt, och vid de första skyltarna befann vi oss båda i affekt, helt klart, men min målsättning idag var att genomföra banan i glädje och samarbete. Jag förenklade därför vissa skyltar och berömde ALLT som var på rätt väg. Efter fyra skyltar var han med mig och var dessutom tyst. Visst trängde han lite, men han var GLAD, han var följsam, han höll kontakt med BARA mig och brydde sig inte om något annat.

Väl i mål fick han förstås sin leksak och vi kunde lämna hallen utan att han brydde sig om några andra hundar, trots att vi fick kryssa oss fram för att komma ut. Aldrig har jag känt mig så nöjd trots urusla poäng. Detta kändes verkligen som en enorm investering inför framtiden.

Visst, det var absolut inte så här jag tänkt mig tävlingskarriären när Strix kom till oss som liten valp, men när det dyker upp oväntade problem längs vägen så har man två val. Antingen tar man alternativa vägar och jobbar för att lösa problemen eller också ger man upp. Jag har definitivt fått gå alternativa vägar – evighetslånga omvägar känns det som ibland – men att ge upp ligger inte för mig.

Så vi jobbar på och traskar vidare på omvägarna och hoppas att vi ska nå fram någon gång. Det tar längre tid, helt klart, och ibland känns det hopplöst. Men från gång till annan inser jag att vi faktiskt kommit en bra bit på väg. Jag har fått så många fina och värmande kommentarer från flera som följt vårt arbete. Tack för dessa ord, jag spar dem i hjärtat.

Jag ger aldrig upp. Det blir fler starter i nybörjarklassen och kanske även andra grenar. Resultatet är oväsentligt. Träningen det ger är ovärderlig.