… Before your confidence will win out / Believe in yourself no matter what it’s gon’ take / You can be a winner / But you got to keep the faith
Tro på det du gör! Tro på dig själv! Tro på din hund! Ta det inte så allvarligt! Ha roligt! Mitt nya mantra.
Vi har lagt om träningen helt och hållet. Nu kör vi på glädje. Strix svarar mycket bra på det hela. Godis borde ju lugna, men verkar trigga igång stressen lite för mycket. Han blir inte lika stissig av lekbelöning, men lösningen är förstås inte så enkel. Min teori här är att han faktiskt får blåsa ur sig lite av sin enorma energi när han får kampa lite, och då går det bättre att fokusera mellan belöningspassen. Medan vi jobbar vidare mot våra långsiktiga mål har vi som första prioritet att ha roligt. Jag har också börjat schemalägga vilodagar där vi ABSOLUT inte får träna någonting. Vi behöver det, både han och jag.
Vi har hunnit med att börja på en fortsättningskurs i rallylydnad. Här ingår det ju att ha hunden lös, och det är ju svårt för oss. Dock har jag fantastiska kurskamrater (och ledare) som hjälper mig att våga lita på Strix, och SOM HAN SVARAR när jag vågar. Ett steg i taget, så kommer vi i alla fall framåt. Gissa om jag var förvånad när han fixade både hopp och åttans frestelse utan att flippa ur. Känner mig full av glädje inför resten av kursen, där jag hoppas att vi kan komma ytterligare några steg i rätt riktning. Det är roligt att se hur ansvaret tar på honom. När jag ger honom större förtroende så svarar han med att (oftast) visa att han klarar det, men det kostar tydligen på psykiskt. Jisses, så trött han är efteråt.
Vi har också varit på besök en helg i Dalarna. Det är så himla roligt att se Strix och Hexa tillsammans, de är verkligen kompisar. Vi inledde helgen med ett träningspass i Fagersta hundhall, och förutom något överslag i glädjen över att träffa Hexa skötte sig Strix kanonfint. Vågar jag så vågar han, det är tydligt. Vi balanserar vidare på vår lina …
Resten av helgen var ren feelgood. Massor av prat (faktiskt inte bara om hundar), härliga (om än lite onödigt vintriga) promenader och god mat. Det är så härligt att få bara vara i all enkelhet. Tack Yvonne för att vi får komma till dig lite då och då.
Innan vi åkte hem fick Strix även stifta kort bekantskap med Midas. Katter går absolut inte bra utomhus, men inomhus skötte Strix det hela kanonfint. Midas var inte lika imponerad av inkräktaren …
Och när jag kom hem fick jag ett glädjande besked på noseworkfronten …
… så nu gäller det att ta upp den träningen lite mer målmedvetet.
Och så har vi tävlat rallylydnad också. Jag väljer ju att stanna kvar i nybörjarklassen, trots att vi för länge sedan är klara där. Jag gör det så att vi ska kunna ha ”livlinan” på och försöka jobba på känslan och samarbetet i svår miljö. Denna tävling skulle dock visa sig bli lite svårare än jag hade tänkt.
Det skulle vara i hemmahallen, med endast en bana på en kvällstävling. Det innebar att det inte skulle kunna bli SÅ många startande och det kunde ju vara ett lämpligt tillfälle för oss. Nu fick man så många anmälda att man valde att ta in en extra domare och köra på parallella banor. GULP! Sextio ekipage. Dubbla banor. Minst sagt trångt runt dessa. Jag övervägde länge att låta bli, men valde att VÅGA försöka. (Lyssnade på mantrat: Tro på det du gör! Tro på dig själv! Tro på din hund! Ta det inte så allvarligt! Ha roligt!)
Strix skötte sig över förväntan inne i hallen innan start. Jag valde att hämta in honom tidigt, så vi satt tillsammans och fokuserade med omvänt lockande och annat under nästan en timme innan vi skulle beträda banan. Under den tiden passerade hundar förbi oss, men vi jobbade på med vårat. Oj, så svårt jag hade att sköta mitt uppdrag – att göra det så bra som möjligt för Strix. Men jag måste ha klarat det, för han skötte sig exemplariskt. Vi kom in hyfsat lugnt, utan nosande över bandet och vid startskylten, men vid nästa skylt (hund runt förare) blev vi tvungna att möta hunden på banan bredvid, och det bliv lite för svårt. Strix tog en STOR cirkel runt mig och spanade, så jag tappade fokus och kollade in banan bredvid. Då orkade inte Strix, utan satte igång att skälla. Jag tog oss snabbt till nästa skylt (sitt, föraren ett varv runt hunden). Denna skylt var absolut inte snyggt utförd, och han skällde fortfarande, men vi återfick kontakten lite. Vid nästa skylt (sitt framför, 1-2-3 bakåt) kom vändningen. Jag valde att hålla mig stilla och vänta ut honom. När vi sedan fortsatte gick vi resten av banan tyst och fokuserat. Ett missförstånd oss emellan på sista skylten gav ytterligare 10 minus, men det var ju helt oväsentligt. Jag väljer att ta med mig det positiva:
- Vi klarade miljön innan start under en lång tid.
- Vi kunde gå in utan nosande, med full kontakt
- Vi kunde hitta tillbaka till fokus efter att ha blivit helt utstörda
- Vi blev filmade, så jag kunde se efteråt att det faktiskt var MITT släpp av fokus som gjorde att skallet drog igång
- Vi hade roligt
Det känns verkligen som vi är på rätt väg. Nu vet jag att vi kan! Vi fortsätter att streta på framåt. Ett steg i taget, och jag väljer att fortsätta tro på att det är möjligt. (Tro på det du gör! Tro på dig själv! Tro på din hund! Ta det inte så allvarligt! Ha roligt!)
… the power’s in believing / So give yourself / A chance / ’Cause you can / Climb the highest mountain / Swim the deepest sea, hee / All you need is the will to want it / And, little self-esteem / So keep the faith