I want my happy back

My heart is locked up tighter than I think it’s ever been / I used to laugh a lot.

Plötsligt var all glädjen som bortblåst.

Det hade gått så bra under en lång tid, och vi har gjort stora framsteg. Jag vet ju att bakslag alltid kommer, men när det har gått på stadigt framåt så känns det fruktansvärt jobbigt när man plötsligt upplever att man kastas tillbaka till ruta ett igen. Jag är inte den som ger upp, det ligger liksom inte för mig, men där och då kändes det tungt, mycket tungt. Stort tack till träningskamraten som fanns där när jag behövde – utan att analysera eller försöka hitta någon förklaring eller lösning, utan bara helt enkelt vara.

Fram till den dagen hade jag kommit så långt att jag tänkte tävling på fullt allvar. Jag hade givetvis haft alldeles för bråttom – IGEN!!! Sedan blev det ett träningsuppehåll – jag orkade inte motivera mig ….

Men nu, när jag fått lite distans och haft tid att tänka efter så är vi ju faktiskt inte tillbaka på ruta ett, absolut inte. Bakslag, ja, men inte hela vägen. Och självklart kommer jag inte att ge upp. Jag citerar två mycket inspirerande människor:

Tomas Gunnarsson
”Ett av de svåraste beslut du någonsin kommer att möta i livet är om du ska ge upp eller försöka ännu hårdare.”

och

Albert Einstein:
”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat. Om du vill se andra resultat, gör inte samma sak.”

Och där har vi det. Alternativet att ge upp finns liksom inte, och då återstår det således att försöka ännu hårdare OCH att ändra tillvägagångssätt.

Så nu är vi igång med träningen igen, Strix och jag. Jag har skiftat fokus. Jag har släppt på resultatkraven, och satsar istället på glädje och lek. Inget annat. Vi kommer förmodligen aldrig att nå ända fram till mina långsiktiga mål, men vi ska i alla fall försöka ta oss några steg framåt från där vi är idag. Oavsett hur långt vi kommer på vägen, så ska vi ha roligt under tiden. Därför har jag nu satt upp en hel massa kortsiktiga, täta mål, så att vi kan belöna oss rikligt när vi uppnår dem. Ett steg i taget.

Jag minns när jag köpte Tarzan. Tänk om jag kanske, kanske skulle kunna tävla i bruks med honom. Det var min målsättning då. Jag hade inga som helst förväntningar, men vi tog oss ända upp till certpoäng i elitspår och tävlade lydnad i elitklass. De hundar jag haft sedan dess har jag satt upp helt andra målsättningar för redan innan de ens blivit födda. Den enda som klarade av att leva upp till det var Spader. Jag själv klarade det definitivt inte.

Det är slut med det nu. Visst finns drömmen där fortfarande, men när det gäller Strix så har han i ärlighetens namn varken kropp eller knopp för att leva upp till en sådan målsättning, och det är inte heller rättvist av mig att begära det. Från och med nu ska vi bara köra på hans villkor.

Det tredje citatet jag vill återge här kommer från Paolo Roberto:
”För inget som är värt något i livet är enkelt! Så låt ingen som själv låtit sin dröm dö övertala dig att inte jobba hårt för följa din. Skit i vad andra tycker för du behöver ingens tillåtelse att leva ditt liv!”

Jag har fortfarande kvar min dröm. Jag jobbar hårt för att följa den. Det kommer definitivt inte att gå att nå den på det sätt som jag tänkte mig från början, och det kommer att vara allt annat än enkelt, men jag tänker ändå inte låta den dö. Andra får tycka vad de vill, jag tänker gå all-in för att ge Strix och mig som ekipage det vi behöver och inget annat. Det viktigaste är ju trots allt att bygga på vår relation och vi har roligt tillsammans. Han är min bästa vän, och han förtjänar att få ha det bra och göra det han tycker är roligt – utefter sina egna förutsättningar. Vår relation är så otroligt mycket viktigare än alla eventuella priser man kan vinna.

I want my happy back / my happy back, my happy back / Yeah! / Need my happy back / oooh / Happy back