Tiden flyger och det var nu väldigt länge sedan jag skrev något här. Det beror inte på att inget har hänt, utan mer på att motivationen för att uppdatera inte riktigt infunnit sig. Nu har vi (inte en dag för tidigt) köpt en ny dator, och plötsligt blev allting runt bloggen mycket enklare och roligare.
Så vad har hänt under det halvår som gått sedan jag sist skrev något? Alldeles för mycket för att skriva någon form av sammanfattning.
Jag nöjer mig med att berätta det mest förvånande. Vi vågade starta en lydnadstävling. Det gick inte alls bra som helhet, och vi bröt, men jag är ändå nöjd. På riktigt!
Det som gick bra gick så över förväntan att det bara kan beskrivas med superlativer. När det blev för svårt för oss (och vi har en MYCKET låg tröskel än så länge) så kom reaktionen att springa runt och skälla från Strix (det är så han gör när han inte orkar hålla fokus), men i stället för att gå in i konfliktläge så kunde jag se att det var precis det som hände – att det helt enkelt blev för svårt. Jag brydde mig inte ett dugg om vad folk eventuellt tyckte, jag var bara nöjd med att vi hade vågat, vi hade klarat en del bättre än förväntat, och när det brast så kändes det inte som någon katastrof. Det här var 100 steg framåt för min mentala träning!
I ärlighetens namn hade jag enorma förväntningar på Strix när han kom hem till oss för sju år sedan. Orimliga sådana, till och med, som han aldrig har haft en chans att leva upp till. Han är en helt underbar hund med massor av arbetskapacitet, motor och samarbetsvilja. Men han har också visat sig vara en utåtagerande hund med låg toleransnivå, stora reaktioner, ett knippe rädslor och ett enormt behov av förarstöd. Lägg sedan till fysiska problem som armbågsdysplasi och förstorad prostata samt dubbelsidigt perinealbråck med allt vad det innebär, så inser man snabbt att han inte är hund som det är alldeles enkelt att prestera på tävlingsbanorna med. Men oj, vad han har lärt mig mycket.
Framför allt har han lärt mig att det inte hjälper att bli arg eller frustrerad (även om det oftast är otroligt svårt att inte bli det).
Under sista året har han efter operation sluppit problemen med mage/tarm, och vi har tagit många kliv framåt. Men gamla mönster tar tid att bryta, och det är inte gjort i en handvändning. Jag har äntligen släppt alla orimliga krav på honom (och på mig själv). Jag har insett (både i tanken och – äntligen – känslan) och landat i att alla hundar har olika förutsättningar och därmed börjat få tillbaka mitt självförtroende som förare. Nu jobbar vi vidare med glädjen och så småningom försöker vi kanske tävla igen.
