… A new fantastic point of view / No one to tell us ”No” / Or where to go / Or say we’re only dreaming …
Så mycket har hänt sedan jag skrev sist. Vi har kastats mellan hopp och förtvivlan, och det var plötsligt så mycket som stod på spel. Från till synes ingenstans blev Strix akut sjuk. Skyhög feber och helt apatisk. Proverna visade en snabbsänka på 256 (!) men i övrigt hittade de ingenting. Hem med en antibiotikakur och han blev först bättre. Men en dryg vecka senare var han helt förstoppad, och det var bara att åka in igen. Nu blev det ultraljudsundersökning och det visade sig att prostatan var rejält förstorad och att han även hade dubbelsidigt perinealbråck. Han blev uppsatt på väntelista för operation och kastration, men med tanke på situationen med coronaviruset skulle vi förbereda oss på att det kunde ta tid. Jobbigt läge, eftersom han hade rejält svårt med avföringen.
Men det gick lyckligtvis fortare än vi kunnat ana. 16 april opererades han, och dagen efter fick vi hem en tapper och stukad gosse. Han var rejält svullen, hade ont och var vinglig samt lite inkontinent efter epiduralen. Men hungrig var han, och glad att vara hemma, även om han hade det jobbigt. Vi hade förberett här hemma med att montera isär sängen, så att Strix och jag kunde sova på golvet, och vi hade plockat bort allt löst samt satt upp grindar för att begränsa ytan han kunde vara på. Han var inte direkt överförtjust i att ha tratt, men accepterade det utan några större problem (mer än att han välte omkull det mesta av det som fanns kvar att välta). Vi pusslade med semesterdagar, och turades om med att vara hemma hos honom under hela konvalescensen. Korta rastningsrundor, regelbundna små matportioner och mycket vila stod på schemat. Såren skulle läkas och magen skulle sättas igång.
Allt gick över förväntan. Tacksamheten för allt som har gått bra under tiden känner inga gränser. Vädret var svalt, men soligt, så det var lätt att hålla både Strix och golven rena. Vi hann få operationen innan man ställde in alla planerade djuroperationer pga Corona. Läkningen har gått fantastiskt fint. Mindre än tre månader efter första akutbesöket på Strömsholm är han nu fullt återställd (eller iaf nästan, det fattas kanske lite konditionsträning fortfarande) bortsett från frisyren som skvallrar om att något har hänt.
sex veckor senare är svullnaden sedan länge borta och pälsen har börjat växa ut
Tiden mellan dessa bilder har innehållit mycket, både positiva och negativa upplevelser. Lättnaden när det visade sig att han inte hade några problem med magen. Foderbyte, eftersom färskfoder och antibiotika inte riktigt går hand i hand, och så en förmodad allergisk reaktion på nya fodret. Problem med svansroten (om det var nerver som kom i kläm eller om det retade från stygnen vet vi inte). Lyckan över första korta spåret. Oron när han lyckades komma lös och jagade efter en katt i full fart (när stygnen fortfarande satt kvar och han INTE skulle få springa). Listan kan göras lång.
Samtidigt som vi är mitt uppe i allt detta rasar coronapandemin över världen. Det är sannerligen en märklig tid, och vi är så lyckligt lottade att vi inte har någon av våra närmaste som blivit illa drabbad. Vår lilla värld här hemma har ju liksom stått stilla, men genom våra respektive jobb så påminns vi hela tiden om smittans framfart. Vi gör vad vi kan för att bidra; vi låter bli att resa, vi håller oss lugna och vi tvättar händerna. Man påminns igen om vad som är viktigt här i livet.
Det känns verkligen som att både Strix och vi fått en andra chans. Jag har fått mig en rejäl tankeställare. Det enda som egentligen betyder något är att Strix är kvar hos oss och att han mår bra. Han har dessutom blivit betydligt mer harmonisk. Om det beror på att han nu är kastrerad, eller att han inte längre har ont, eller (kanske det mest troliga) en kombination av detta vet jag inte, men det är inte heller viktigt. Det viktiga är att han mår bättre och bättre för varje dag som går.
Strix med sin fina frisyr övar kroppskontroll i klubbens parkourbana
Nu börjar vår nya resa, i en helt ny värld. Nu vet jag att Strix mår så mycket bättre, att han orkar välja bort störningar på ett sätt som han inte klarat tidigare, och att vi nu kan sätta igång vår träning på allvar igen. Men vi gör det försiktigt. Den här gången ska vi bara njuta av tiden tillsammans och fokusera på glädjen och våra möjligheter. Massor med belöning, fokus på en sak i taget och hela tiden på hans villkor. Hans inställning är (som alltid) enorm; han hänger glatt med på allt jag hittar på, men nu utan att tappa fattningen som tidigare. Min uppgift blir nu att inte rusa på för snabbt, utan verkligen befästa grunderna på nytt och hitta en ny trygghet i träningssituationen. Det känns som en saga. Tänk att jag får vara med om det här.
… now, when did / You last let your heart decide? / I can open your eyes / Take you wonder by wonder / Over, sideways and under / On a magic carpet ride …