… you remember all your life …
När det mesta gått fel under lång tid tappar man lätt tilltron till sin egen förmåga. Man börjar tvivla på sig själv och osäkerheten smyger sig in. Det är precis det som hänt i mitt fall. Hur det började vet jag inte säkert, men under en lång tid så gick det troll i träningen. Ju mer jag försökte, desto mer stressat blev det, och resultatet blev att självförtroendet sviktade. Och mitt sviktande självförtroende har sedan smittat av sig på Strix. Alltsammans gick i cirklar, och hjulet snurrade på fortare och fortare och fortare …
Fort och fel. En bra sammanfattning av hur vår träning sett ut. Vi har provat många saker, och det har från gång till annan känts som om vi varit på rätt väg. Men så har något stört ut oss och skuffat oss tillbaka till ruta ett igen. Tvivlet har legat och gnagt i bakhuvudet, och det ger ju inte direkt några lysande förutsättningar för framsteg.
Det var då min livskamrat och bästa vän klev fram och axlade rollen som PT, och sedan dess har det gått framåt, om än med något bakslag när vi gått för fort fram. Han känner mig som ingen annan, och är också helt införstådd i hur Strix fungerar. Han har gjort underverk för oss och hjälpt oss att hitta tillbaka till varandra i träningen igen.
Förra veckan var det säsongspremiär för träningsgruppen, och som jag skrev då kändes träningen i hallen magisk. Denna veckan toppades detta med råge. Dels fick jag en aha-upplevelse om hur jag kan handskas med mig själv när det blir missförstånd, dels kunde vi diskutera vikten av att låta hunden tro att den gör rätt även när det blir lite tokigt. Här tror jag att en stor del av våra tidigare problem kan ha sin grundorsak.
Den här kvällen kunde jag ta på känslan och vågade verkligen lita på både Strix och (inte minst) mig själv. Vi lyckades gång på gång, och när jag blev lite otydlig och Strix missförstod mig så valde jag att gå vidare, förenkla, berömma, försöka vara tydligare, bortse från småsaker och behålla flytet. I miljö med störning agerade Strix som om vi var hemma i lugn och harmoni, och känslan vi hade var obetalbar. Vi blev lyckligtvis filmade av kamraten, så jag kan ju se att jag inte inbillade mig. Och när jag ser Strix arbetsglädje och fokus så kan jag ta fram känslan om och om igen.
Jag vet att vi fortfarande har en lång väg kvar, men genombrottet har äntligen kommit. Vi är till slut på rätt väg, och glädjen jag kände den här träningskvällen kommer jag inte att glömma så länge jag lever.
There are moments you remember all your life / There are moments you wait for and dream of all your life / This is one of those moments