When troubles come, and my heart burdened me …
Eftersom Strix är en hund med stora reaktioner, och som agerar utåt när koncentrationen brister, så har jag under en lång tid halkat in i ett mönster där jag upplever att jag måste skanna av omgivningen hela tiden i jakt på något som kan störa ut oss. Det beteendet, om något, är nog det som stör oss mest … Enkelt löst i teorin, men ack så mycket svårare i praktiken. Vissa dagar har det känts mer än tröstlöst.
Men förutom att jag har en envishet som ibland gränsar till idioti, så har jag också världens bästa livskamrat. När jag inte själv förmår att komma ur detta destruktiva mönster så tar han tag i det. Sedan jag skrev här sist så har maken axlat rollen som Strix och min alldeles egna PT, och det har verkligen fått mycket att lossna. Dock har vi fortfarande långt kvar. Vad som blivit fullständigt klart under våra coachade träningspass är hur ofattbart mycket jag påverkar resultatet. Om inte jag lyckas fokusera rätt så lyckas inte Strix heller hålla uppe koncentrationen.
På våra pass lämnar jag över kontrollen totalt till vår PT, och för mig med mitt starka kontrollbehov kan det förstås vara svårt. Men det har det faktiskt inte varit. Det finns ju ingen i världen jag litar mer på än honom (ja, mamma kanske, men hon kan ju inte särskilt mycket om hund), så det kanske inte är så konstigt trots allt. När han håller i träningen så lyfter vi, både Strix och jag, och vi visar oss klara mycket mer än jag trodde var möjligt. Vi tränar i skogen, och trots att där finns massor med andra intressanta upplevelser så har Strix inget annat än mig för ögonen.
Nu har han lagt upp en långsiktig plan för oss, där vi sakta stegrar våra olika svårigheter. Nya miljöer och nya utmaningar står på agendan, och jag ser fram emot det med tillförsikt.
Vi har också varit på spår- och sökläger i Småland. Alltid lika roligt att träffa likasinnade, och på detta läger var marker, boende och mat helt fantastiskt. Mer om detta i ett senare inlägg.
Nu är det snart semester, och vi har lite roligheter inplanerade, men mest ska vi fortsätta växa tillsammans under överinseende av världens bästa PT. Jag vill verkligen rikta ett stort tack min allra bästa vän och livskamrat. Vad skulle jag göra utan dig?
You raise me up, so I can stand on mountains / You raise me up to walk on stormy seas / I am strong when I am on your shoulders / You raise me up to more than I can be