Det är varmt. Vädret är helt osannolikt. Vi är inne på sjätte veckan med strålande sol och högsommarvärme. Jag njuter i fulla drag, även om jag inser att regnet verkligen behövs.
Lite träning blir det förstås av, men inte så mycket som jag egentligen skulle vilja. Kanske lika så bra. Vila är ju också bra. Det vi har ägnat oss mest åt tillsammans i värmen, Strix och jag, är nosework. Själv har jag tillbringat mycket tid i vilstolen och ägnat mig åt reflektioner.
Vår Onlinekurs är över, och den startar om igen med fortsättning i oktober. Till dess fick vi välja en ”läxa” som vi ska fila på inför omstarten. Jag har valt stadga i två positioner och jobbar sakta och målmedvetet med det. Förutom läxan har jag självmant lagt till en ännu viktigare träning: Störningsträning – både för mig och för Strix, men allra mest för mig.
Jag har funderat otroligt mycket på varför vi har hamnat i våra svårigheter med störningar, och jag tror att jag har kommit på en lösning. Jag är inte säker, men det känns som att jag äntligen hittat en möjlig väg att gå. Strix svarar så himla bra när jag klarar att fokusera rätt, men klarar inte alls att behöva ta hand om mig … Och eftersom han inte väljer våra aktiviteter så är det min förb**de skyldighet att lotsa honom genom de aktiviteter jag väljer åt oss. Det är inte HAN som inte kan fokusera. Det är JAG som inte har lyckats få honom att fokusera.
Störningsträning alltså! Först och främst för mig. Jag ska verkligen utsätta mig för allsköns obekväma situationer, och i dessa lära mig att kunna fokusera på rätt sak. Strix behöver inte ens vara med alla gånger, men när han är det så är det JAG som ska fokusera på MIN uppgift och inget annat. Det är min fulla övertygelse att han kommer att svara utefter hur väl jag lyckas. Det kommer inte att bli lätt, men jag måste i alla fall försöka.
Så nu har vi en utmanande sommar framför oss. Vi ska göra saker vi brukar och saker vi inte brukar, vi ska tävla lite och vi ska åka bort tillsammans. Jag ska hålla i en prova-på-grupp på ett collieläger i Småland, där Strix bara ska behöva vara sällskapshund. Det ska bli jätteskoj. Jag hoppas att sommaren ska föra Strix och mig ännu närmare varandra, så att tilliten ökar och att vi vågar börja lita på varandra fullt ut även i – för oss – svåra miljöer.