We can make it …

… if we’re heart-to-heart

Ja, det börjar verkligen kännas så nu. Vi är långt ifrån där än, men nu äntligen börjar vi hitta ordentligt rätt i vår träning. Pusselbitarna börjar till slut passa ihop, och det känns som om vi börjar kunna komma åt våra problem.

Det har hänt så otroligt mycket sedan jag skrev här sist, så jag vet knappast var jag ska börja …

Vi gör inga avancerade saker, men vi försöker ha trygghet, glädje och/eller precision i allt vi tar oss för. Anledningen till ordvalet och/eller är att kriterierna ligger lite olika beroende på vilken övning det handlar om och vilken störning vi utsätts för. Har vi störning av andra ekipage så är precisionen definitivt inte högst prioriterat. Är vi ensamma blir det desto mer detaljfokuserat. Det roliga är att trots att vi lägger all fokus på glädje och trygghet när vi har störning med, så blir precisionen ändå bättre och bättre även i den miljön. Ju tryggare vi blir, ju bättre utförande. Det känns mycket bra.

Jag har också varit på en helt underbar föreläsning om tränings/tävlingspsykologi och där blivit serverad otroligt många ögonöppnare. Med lite nytt tänk efter detta så har vi tagit många steg framåt på en gång.

Vi har hunnit med att träna tillsammans med flera olika ekipage på flera olika ställen, och det känns verkligen på riktigt att vi kommit jättelångt med vårt skadade förtroende i svåra situationer. Nu börjar vi kunna fixa att andra kör fartmoment medan vi kör koncentration, och vi vågar utmana oss själva lite mer. Vi har till och med klarat av att fokusera på rätt sak trots att vi haft löptik i närheten. Han imponerar, min lille krigare.

Men jag tar det försiktigt. Strix är inte som någon annan hund jag haft, långt därifrån, och det bjuder på stora utmaningar. Men nu känns det som det har lossnat. Jag har hittat knapparna, lärt mig att förstå hur han reagerar på olika saker och insett hur jag ska hjälpa honom på bästa sätt så att han får vara till lags. För det vill han. Lite för mycket ibland. Det gäller att vara så tydlig det någonsin går för att han ska förstå och inte bli frustrerad. Lyckan jag ser i hans ögon när vi lyckas är enorm.

Vi litar alltmer på varandra och glädjen ökar för varje pass. Vi har en lång väg kvar att gå, mycket lång, men allt eftersom vi övervinner hinder så börjar det kännas som att uppförsbacken inte är lika brant längre. Plötsligt tror jag på det fullt ut. Vi kommer att fixa det här, Strix och jag. Vi har lärt oss att våga lita på varandra. Tillsammans är vi starka och ingenting kommer att kunna stoppa oss.

And we can build this dream together / Standing strong forever / Nothing’s gonna stop us now